22 juli 2025

Ourika, Madame de Duras, Sjösala

 

Det finns två franska författare som heter Duras. Den ena – Marguerite – är ett välkänt namn som har inspirerat cirka 90% av alla svenska författare som debuterat under 2000-talet, och den andra – Claire de Duras – har befunnit sig i skymundan. Tills nu, då Sjösala i sin serie klassiker ger ut hennes första roman under författarnamnet Madame de Duras, den eponyma Ourika. Att kalla det för en sensation är en underdrift.

Översättaren Vanja Södergren tecknar i sitt informativa efterord en tydlig bild av denna författare, verksam under den tidsepok vi kallar romantiken. Hon levde åren 1777-1828, räknade snillet Chateubriand bland sina vänner, och fick ett massivt genombrott, om än i skydd av den anonymitet som var gängse under epoken. Dock ska vi påminna oss vad Lord Byron yttrade när han lät publicera de första sångerna av Childe Harold’s Pilgrimage i eget namn: ”I awoke one morning to find myself famous”.


Madame de Duras citerar Byron i sitt verk, och något av hjältens svartsynta melankoli har färgat av sig på romanens protagonist: ”Ack, jag hörde inte längre hemma hos någon! Jag var främmande inför hela människosläktet.” Det handlar om Ourika, en föräldralös flicka från Senegal som två år gammal blir upplockad från ett slavskepp och forslad till Frankrike, av Monsieur B., vars hustru sköter uppfostran av det svarta barnet. Hon får lära sig sjunga, dansa och måla, engelska och italienska – och inte minst lära sig läsa poesi. Ourika lever i paradiset ända tills hon en dag får höra en bekant till Madame B. försäga sig att eftersom hon är svart saknar hon framtid.

Berättelsen har verklighetsbakgrund, men det är en skickligt komponerad roman som smidigt frigör sig från det biografiska stoffet. Madame de Duras anspelar på myten om Pygmalion, och gör Ourika till en slags Galatea, ni vet hon som skulle stöpas och bli salongsfähig. Det som i myten är ett sociologiskt experiment blir i den här romanen ett grymt spratt, när Ourika blir varse de begränsningar som sätts av hennes hudfärg. Hon döms till ett liv i ensamhet. Den brittiska författaren John Fowles blev så fängslad av storyn att han skrev sin roman Den franska löjtnantens kvinna som en modern variant (han översatte också Ourika till engelska).

Det är en kort roman som ändå lyckas behandla åtskilliga ämnen, som rasism, exil, outsiderskap, kolonialism, slaveri, men också – som Södergren påpekar i efterordet – köns- och klassfrågor. Här tas också upp samtida teman som den manligt kodade melankolin (att Goethe gillade romanen förvånade inte: Ourika är något av en kvinnlig Werther, med liknande dödslängtan), och nutida fenomen som dysmorfobi (Ourika inbillar sig att hon är ful, endast på grund av att hon har en annan hudfärg än sin omgivning).

Det är en koncis stilkonst som slipades i de litterära salongerna som var på modet under 1800-talets första år. För all del går det att jämföra med ljudboken: Madame de Duras roman var till en början en muntlig berättelse som lockade lyssnare i första hand, och sedan i andra hand läsare. Det tål att tänkas på!

Förlaget skriver att romanen efter drygt tvåhundra år ”äntligen [ges] ut på svenska”, och missar att det faktiskt finns en anonym översättning från 1825. Men den kan vara svår att få tag på, gissar jag, så det är en välgärning att ge ut en bok som är så här bra. Under romantiken var poesin den dominerande genren. Därför är det förstås besynnerligt att en så här bra roman inte funnits tillgänglig på svenska (med undantag för den riktigt gamla).

En liten anmärkning bara: när förlaget Penguin grundades var avsikten att deras pocketböcker aldrig skulle vara dyrare än ett paket cigaretter. Nu kostar svenska pocketar i normalfallet 125 kronor – den här tunna boken är något billigare, men fortfarande en bra bit över de cirka 70 kronor ett ciggpaket kostar. När jag var ung var klassikerutgivningen på pocket dessutom betydligt mer generös, så det gick att bilda sig för en relativt billig penning. Det här är svårare nu, även om det är föredömligt att förlag som Sjösala satsar så hårt på att skapa en kanon åt i synnerhet unga, giriga läsare som vill ha annat än true crime och feelgood och draksex-romaner.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.