I går skrev jag om Werner Herzogs märkliga roman Världens skymning, om den japanske soldaten Hirō Onoda, som i nästan trettio år försvarade en filippinsk ö i tron att andra världskriget inte var över. I dag har jag läst essän Sanningens framtid, som har viss bäring på innehållet i den föregående boken. Även här handlar det om verklighetsuppfattning och vad som är sant.
Herzog inleder med en persisk legend om sanningens spegel, som Gud slänger i marken så den spricker i tusen biter. Människorna ser i var sin skärva och tror att de därmed uppfattar sanningen. Som vanligt: en fråga om perspektiv. Men också att vi går miste om helheten i vårt intensiva fokus på det vi har framför ögonen. Jag blir påmind om skämtteckningen där en man letar efter sina borttappade bilnycklar under en gatlykta och får frågan om det var där han tappade dem: ”Nej, men jag letar här för det är ljust här.”
Vi tror det vi vill tro, ungefär som alla förslavade människor i Platons grotta som uppfattade skuggbilderna på väggen som verkligheten. När en av dem slet sig loss och tog sig ut i den riktiga världen återvände han för att berätta, men ingen ville tro dem, och varför skulle de? De hade ju verkligheten på tryggt avstånd på sin vägg. (Modern uppdatering: på sin skärm.) Om det nu stämmer, som Herzog menar, att vi lever i ”postsanningens epok”, då är det dåliga nyheter för den som fortfarande tror på objektiva värden och att vi ska förhålla oss försiktigt skeptiska till AI.
Ibland är det briljant, ibland bara osammanhängande. Jag kommer att tänka på en anekdot om Stig Larsson, som berättade att han hade dålig ekonomi i början av 2000-talet och tvingades avyttra en signerad Werner Herzog-bok till Rönnells för att få pengar till hyran. Att läsa Herzogs Sanningens framtid är som att läsa Larssons senaste bok Högt och lågt, med allt vad det innebär av saknad stringens och en benägenhet att formulera en tanke innan den tänkts färdigt. Många av Herzogs stycken inleds med antingen ”Åter till …” eller ”Tillbaka till …” - det vill säga, formeln för den som inte ids arbeta fram en logisk struktur.
Den som likt Herzog har ena ögat uppe i det blå kan säkert ursäktas för att han romantiserar rymdfärder. Vi får veta att han haft direktkontakt med Elon Musk och ställt sig i kö för att få åka upp i rymden, men helst vill han åka till Mars. Hur det nu ska bli med det när Musk har köpt twitter, utmynnar det resonemanget i. Vidare finns långa referat av operor, utläggningar om Rom och Nero, Scott och Amundsen, Mike Tyson – en blyg kille som säkert var oskyldig till våldtäktsdomen som satte honom i fängelse – frågan om Elvis lever fortfarande, utomjordingar, Potemkinkulisser, konspirationsteorier, amerikansk wrestling, filmen Truman Show, James Macphersons förfalskning Ossians sånger, Orson Welles fejkade radioshow Världarnas krig, och ganska mycket annat.
Rörigt? Ja, och ibland lite svamligt. Men jag fastnar ändå i Herzogs resonemang kring vilka känslor vi kan lita på. Som regissör står han i frivillig strid med cinéma vérité, alltså den film som vill utforska sanningen; han söker sig hellre mot den poetiska sanningen, eller den ”extatiska sanningen”. Hans essä om sanningen är långt ifrån uttömmande, men en god utgångspunkt för en fortsatt strävan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.