Hur skiljer sig en översättning från en tolkning? Jag fick för länge sedan lära mig att en tolkning är en ny version av ett verk, och att den förhåller sig friare till originalet än en renodlad översättning. Men blir inte all översättning nödvändigtvis en tolkning, en bearbetning, en egen version och en text i egen rätt? Mer eller mindre så, givetvis, liksom med allt annat.
Det slår mig att den senaste översättningen av William Shakespeares Sonetter kallas just för ”tolkning”, och att det verkar vara kutym för många av de olika svenska versioner som nått oss under 2000-talet. Medan Paul Celans dikter, som häromåret kom på svenska i fem vackra böcker med olika översättare, kallades översättning.
Den här gången är det Tova Gerge som har tagit sig an de 154 sonetter som bär Shakespeares namn. Det finns otroligt mycket att säga om den här boken. Till att börja med: Shakespeares mästerverk! Vilhelm Ekelund skrev: ”Sonetterna är Shakespeares innersta bekännelse, hans egentliga historia.” Här finns så kärlekshistorien mellan den gamle poeten – inte ens 30 fyllda när han började skriva – och den unga, vackra, ljusa pojken, och den äldre, mörka, onda kvinnan. Om Shakespeare var gay? ”Definitely maybe”, som Oasis skulle ha sagt.
Det är förstås omöjligt att översätta (att tolka) sonetterna, som är ett av få litterära verk som bär perfektionens stämpel. (För hållpunkter: Clarice Lispectors Levande vatten, George Eliots Middlemarch, Saphos alla defekt-perfekta rader.) Ändå har vi sett en boom under främst de senaste 20 åren med åtskilliga mer eller mindre (miss)lyckade försök: Eva Ström, Lena R. Nilsson, Martin Tegen, Walter Dan Axelsson.
Vad är det då som ger Gerge modet att kasta sig över det omöjliga? Svaret: kärleken. Hon formligen öser sin hetlevrade kärlek över sonetterna i ett febrilt och mycket läsvärt efterord, som blir en god vägledning i hur hon har tänkt när hon har arbetat fram sina tolkningar. Hon rör sig nära ursprunget, och presenterar något som liknar en formel för den genuina närläsning som en översättning måste resultera i: ”Du kan inte läsa hans tankar. Men du kan känna dem röra sig inuti dig.”
Och det ska betonas att hon verkligen sätter sin egen prägel på samlingens fjortonradingar (plus en tolvrading). Här får Shakespeare ett uppdaterat idiom som klingar så modernt att allt damm blåser bort – men det sker aldrig på bekostnad av trolöshet mot originalet, som sannerligen kostar på sig en och annan språklig grovhet. Gerges tolkning replikerar på det som är fräckt och otyglat i originalet, och orsakar en tolkning som lever och andas och svettas, larmar och har för sig. Ibland snuskigt, ibland insinuerande. Ofta fyndigt och subtilt, men lika gärna tydligt och plumpt.
Hon vill också betona den sexuella ambivalensen i dikterna, dess queera potential (läckage). Detta kopplas till tematiken kring tidens gång, kärlekens (o)möjlighet, svartsjukans plågor, konstens eviga värde, raseriet mot allt som är falskt, fult och klyschigt, och den bittersta avunden. En avund som riktas mot den unge mannen; poeten inser under skapandets gång att han kommer att förbli vacker för evigt – i drygt 400 år hittills – medan poeten skrumpnar: ”Men gör du gamla tid din grymma plikt, / är han, min kära, jämt ung i min dikt.” Det är inte konstigt att Oscar Wilde blev förtjust i sonetterna, som agerade förmedlare åt den tematik han släppte lös i sitt mästerverk, The Picture of Dorian Gray.
Glädjen och smolket fördelas i väl avvägda doser i sonetterna, och jag kan inte tillräckligt många gånger rekommendera en kronologisk läsning, att helheten utgör ett fulländat kärleksdrama. Det är en kärleksroman på vers, oavsett att den här tolkningen just nu spelas som ungdomsteater – Så nätterna – i Skärholmen. Kort sagt: det går att läsa det här som en berättelse.
Eva Ström talade i sina kommentarer när hon tolkade sonetterna 2010 om en ”sonettvind”, som då och då griper tag i dikten och sveper med både översättaren och läsaren. Hos Gerge har nog den vinden förvandlats till en stöt – en slags elchock som försätter läsaren i ett alert tillstånd. Till detta bidrar Shakespeares flitiga bruk av antiteser, samt parenteserna (som Gerge glädjande nog behållit: de flesta andra tolkningar till svenska lämnar dem övergivna i originalet, vilket kan göra den svenska versen smidigare och mjukare, något som inte alltid är avsikten). Den språkkänsla Shakespeare demonstrerar i sonetterna är så oerhörd, med så många olika lager av innebörd och dolda anspelningar, att en översättning förstås tvingas offra åtskilligt.
Här kastas vi rätt in i den elektriska storm som sonetterna blir på Gerges svenska. Som ett exempel på hur modern Shakespeare låter på svenska 2024 kan vi ta några ord från den 23:e sonetten: ”skådisen … tillitsrädd … talkapacitet”. Och vad sägs om de stressymptom diktjaget uppvisar i den något senare sonetten (nr 27):
Slut av allt slit, jag skyndar mig i säng,
en chans att vila ut för restrött kropp:
Men huvudet får inte nog av fläng,
det far iväg, fast benen har sagt stopp.
Jag är övertygad om att den kärlek Gerge känner för sonetterna inte gör henne blind, utan att den är en förutsättning för att hon ska våga behandla dem med viss respektlöshet. Jag betonar ordet ”viss”, för hon upprättar en balans mellan att hylla uppåt och klanka neråt. Det finns ju också i sonettcykeln en kärlekshyllning som inte saknar svärta. Svårigheter uppstår ändå, och då tvingas hon offra några prepositioner och artiklar för rytmens skull, och då blir innebörden en smula ansträngd. Ibland måste jag också krita ned ett frågetecken i marginalen: ”idag har hungern dämpats ganska bra, / imorgon skär den med sitt forna bit”?
Det finns några enstaka bitar som är svårare att svälja för en läsare, men de glöms bort när jag ställs inför det majestätiska i hur Shakespeare presenterar sina känslor. En av sonetterna – den 87:e – är så stark att jag önskar att jag finge citera den i sin helhet, men ett smakprov visar hur skickligt Gerge ger känslorna kontur och form, i dikten om hur diktjaget förbereder sig för att ta avsked av den unge älsklingen:
För mot din vilja, hur ska jag få till det?
Förtjänar jag din skatt, som jag har betett mig?
Allt skönt blir inte mitt för att jag vill det,
så dra du in den ensamrätt du gett mig.
Du gav dig själv, men missförstod ditt värde,
om inte jag, som fick, blev missuppfattad.
Du gav för mycket, och då innebär det
att gåvan hävs, nu mindre uppskattad.
Sällan har väl också en personlig favorit, nr 116, den som i sin inledning turnerar prästens bröllopsförmaning (”Let me not to the marriage of true minds / Admit impediments”), låtit så bra på svenska. Och den svarta damen, som hon kallas, hon som introduceras i sonett nr 127, får verkligen ha ”korpsvart” blick, precis som det står i originalet, men sällan återgett på svenska. När Shakespeare skriver ”bastard” väljer Gerge ”horunge” – onekligen ett starkare ordval än ”oäkting” (Nilsson) eller ”snedsprång” (Ström). Jag är också helt ense med valet av ”vår skitvärld” som översättning av den 140:e sonettens ”this ill-wresting world”.
Det är inte svårt att ta till sig innehållet, och kanske den som tidigare avskräckts får en enklare ingång med Gerges följsamma men inte förenklade språkbruk. En av få referenser i originalet, krigsguden Mars, har hon också till skillnad från de flesta andra översättarna faktiskt behållit. Så på ett sätt är hennes tolkning besynnerligt texttrogen, men också kuriöst nog väldigt fristående. Jag delar hennes förtjusning i de två avslutande raderna, de som utgör en slags kuplett. Ofta resulterar de i en summering av dikten, och påfallande ofta på ett slagkraftigt koncist sätt.
Shakesperes tvårading, ”But thou art all my art, and dost advance / As high as learning my rude ignorance”, kan då se ut så här hos Gerge (sonett 78):
Men du är all min konst; mig har du lyft
till kunskap från att knappt förstå ett dyft.
Jämför Eva Ström:
Men du är all min konst och vet
att lyfta mig ur rå okunnighet.
Och Lena R. Nilsson:
Ty du är all min konst – du ensam vet
att ge åt mig, en olärd, värdighet.
Den lite äldre översättningen hos Sven Christer Swahn:
Men du är allt jag är och ger nobless
åt vårt förbund; åt allt jag skrev sen dess.
Vill man gå riktigt långt tillbaka i tiden finns Carl Rupert Nybloms översättning från 1871 tillgängliga på Litteraturbanken:
Men du är all min konst och kan mig lyfta,
okunnige, så högt, som lärde kan syfta.
Men vi ska inte stirra oss blinda på detaljerna: varje ny tolkning äger sina förtjänster och sina brister. Den allvarligaste bristen är också den största fördelen. Shakespeares engelska har inte åldrats tillnärmelsevis mycket, så det går att läsa för alla med något mer än rudimentära kunskaper i engelska. Därför blir min reaktion varje gång jag har läst en ny svensk version av sonetterna att jag läser om de engelska originalen. Till just den här tolkningens stora förtjänster hör att jag rodnar nästan lika ofta som när jag läser Shakespeare på engelska. Med andra ord: Tova Gerge har gjort ett gott arbete, och det här är minsann en bra bok. Men inget kan förbättra det perfekta originalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar