Ord & Bild NR 1.25; NR 2-3.25

 

Kulturtidskriften Ord & Bild har genomgått en vitalisering, med förra årets elementnummer som ett piggt och originellt inslag. Året har hittills genererat två oerhört ambitiösa satsningar, vars make svårligen låter sig hittas. Det första numret är en presentation av Fogelstadsgruppen på djupet, och det andra – ett dubbelnummer – är ett skyltfönster för den samtida latinamerikanska litteraturen. En behöver inte sträcka sitt finger högt upp i luften för att konstatera att det ligger helt rätt i tiden: den latinamerikanska prosan är väldigt stark för tillfället.

Bland Nobelpristagarna i litteratur har den södra amerikanska kontinenten getts sex priser (en färre än Sverige!), och däribland idel gamla gubbar, med undantag för Gabriela Mistral, poeten som fick det för 80 år sedan. Till de större försummelserna hör att två länder saknas, Brasilien och Argentina, och det råkar vara så att två av 1900-talets viktigaste författare kommer därifrån: Lispector och Borges.Ok, här kommer en blygsam profetia: inom en överskådlig tid kommer Svenska Akademien att behöva strössla Nobelpris över Latinamerika, och många av de stora namnen är kvinnor.

En av dessa är Fernanda Melchor från Mexiko. Översättaren Hanna Nordenhök reste till Mexiko City och intervjuade henne och två andra författare, och i numret återfinns även noveller från dem. Melchors novell läste jag på engelska förra sommaren, i boken This Is Not Miami. Melchor talar i intervjun om litteraturens politiska betydelse vid sidan av politiken: ”Litteraturen står bortom de politiska lösningarna, den arbetar med ett helt annat register. Där finns ambivalens och motsägelser, och något sådant kan den politiska handlingen inte tillåta sig.” Varför har författare mist sin tidigare ställning att vara efterfrågade? Har de blivit dummare? Jag vägrar tro det.

Gemensamt för de författare Nordenhök intervjuar och översätter – de andra är Emiliano Monge och Luis Jorge Boone – är att de skriver om barn och ambivalensen som uppstår i mötet mellan barnet och den vuxne (något Nordenhök själv varit inne på i sina skönlitterära böcker). Förutom Nordenhök är förstås Lina Wolff med, hon som översatt García Márquez Hundra år av ensamhet. Hennes novell ”Den själlösas raseri” inleds med att en översättare stör sig på Netflix-versionens svenska översättning, som inte anlitat vare sig Ahlins gamla eller Wolffs nya, men novellen tar sedan en helt annan vändning.

Steget från Lina Wolff till Rikard Wolff borde inte vara långt, men Marit Kapla missar det i sin annars mycket läsvärda essä om sin besatthet av Lorcas dikt ”Pequeño vals vienés”, som Leonard Cohen översatte till ”Take This Waltz”. Kapla tar upp Mikael Wiehes översättning, som Ebba Forsberg sjungit, men nämner inte att Rikard Wolff också översatt den. Hon är förtjust i Forsbergs version, men jag vet inte om jag kan hålla med: överlag är det svårt att göra covers på Cohen, då texterna bygger så mycket på smärtsamma erfarenheter.

Det temanummer om Fogelstadgruppen som lanserades tidigare i år är helt fritt från seminariedamm och torr akademisk prosa. Gruppen invigdes 1925, alltså för hundra år sedan, och liksom med så mycket annat kan det bara konstateras att mycket har hänt – och samtidigt så lite. Här visas att feminism och pacifism hör ihop (något också Virginia Woolf var medveten om ungefär samtidigt), men att det också bör inkludera en hållbar miljöpolitik. Katarina Leppänen skriver fint om ekofeminism hos Elin Wägner, som väl är gruppens främsta namn, av en anledning som kan demonstreras av hennes egna ord: ”Männen är verkligen hårt engagerade på alla fronter: för att hålla kvinnan nere, att med sin tanke erövra universum, att steg för steg betvinga naturen, att skapa en ny ordning, att hålla varandra inbördes i schack.”

Leppänen lyckas göra Wägner till en angelägenhet för vår tid, och jag ser bara ett problem med hennes essä: den är alldeles för kort. I gengäld ger Maria Mårsell rejäl bakgrund till hur Wägner tacklade fredsfrågan. Och Ulrika Knutsson, som förstås är en auktoritet i ämnet Fogelstad efter sin magistrala bok Kvinnor på gränsen till genombrott, skriver om hur förnuft och känsla sammanfogades av medlemmarna, där också Emilia Fogelklou ingick (Sveriges mest underskattade författare), hon som skrev: ”Jag brukade tycka, att ’den allra vanligaste människan’ var vad man ville nå till – varmed jag kanske menar detsamma som det missbrukade ordet ödmjukhet.”

Utöver texterna om Fogelstad finns också en intressant essä av Ola Larsmo, med anledning av banden mellan fiktion och verklighet. Han menar att romanens tidigare konststycke, förmågan att gå utanför sitt egna jag, håller på att försvinna i takt med autofiktionens utbredning. Romanen har sagts vara död ända sedan Larsmo började skriva i offentligheten, men jag skulle tro att den överlever också de många självbiografiska texterna som falskskyltas som romaner. Larsmos essä borde i vilket fall ha orsakat någon form av debatt det här året, men som vanligt springs det på andra bollar (tyvärr oftast de som punkterats innan första inlägget hunnit tryckas).

Tillsammans ger de två numren av Ord & Bild drygt 350 fullmatade sidor. Helst skulle jag vilja unna mig en mer noggrann läsning, men sommaren är inte över, och jag återvänder gärna till ett par av essäerna i båda numren, för en mindre stressad läsning. Sedan bör förstås avslutningsvis också nämnas något om den ambitiösa kritikdelen, där det finns tre gedigna genomgångar av sakprosaåret från i fjol, samt en skicklig tolkning av Isabella Nilssons Tomhet och ömhet, signerad Nora Wurtzel. Nilsson är ett återkommande namn, så också i Lovisa Florin Holmstens recension av hennes Emily Brontë-översättningar. (Att mitt omdöme om Nilssons ”absoluta gehör” får utrymme ger ingen anledning att missa recensionen.)