Følelsers forvirring, Borghild Krane, Gyldendal

 

När norska förlaget Gyldendal i år firar 100 år lanserar de en serie pocketar under rubriken ”De utskällda böckerna”, alltså böcker som av sin samtid blev kontroversiella, ifrågasatta och – ja, helt enkelt utskällda. En svensk läsare känner antagligen igen Agnar Mykles Sången om den röda rubinen, som ju blev uppmärksammad även här. De andra tre i serien var nyheter för mig, och Borghild Kranes roman om lesbisk kärlek, Følelsers forvirring, blev jag nyfiken på och såg till att skaffa.

I varje lands litteraturhistoria har den lesbiska romanen sina pionjärverk. I England Radclyffe Halls Ensamhetens brunn från 1928, och i Sverige Margareta Subers Charlie från 1932 (som följdes två år senare av Karin Boyes mästerverk Kris). Kranes roman kom 1937, och hålls som den första och länge enda norska romanen om lesbisk kärlek. Men den håller sig inom gränserna för vad som ansågs passande – Norge var det sista landet i Norden att avkriminalisera homosexualitet, nästan tre decennier efter Sverige.

Vem var då Borghild Krane? Hon kom från Tromsö, levde 1906-1977, var förutom författare också bibliotekarie, läkare och psykiater. Ingenting av henne finns översatt till svenska. Følelsers forvirring skildrar en ny kvinnotyp: hon som utbildar sig, reser, tar för sig av livet – men som också brännmärks av de nya erfarenheterna. Handlingen speglar Kranes liv: liksom en av huvudpersonerna åkte hon till USA för att studera och arbeta.

Berättartekniskt är det en ovanligt uppbyggd roman. Lejonparten handlar om Åse, som växer upp i Tromsö, där hon växer upp med en rysk mamma och en pappa som knappt märks. Romanen inleds i slutskedet av första världskriget. Åse är en duktig flicka som pluggar ihärdigt, och hon lär sig ryska, och trånar försiktigt efter Bergljot, den sötaste flickan i skolan. Att det är mer än vänskap mer än antyds: ”Hun var nå engang i en bane der ingenting kunne stanse henne, og hvor hun ikke ønsket følge.” Sedan dör föräldrarna, och hon befinner sig ganska ensam i världen.

Innan hon förstår det intellektuellt söker Åse efter ett skal att skyla sig med, för att inte omvärlden ska se hennes förbjudna hemlighet. När Åse blir lärare hamnar hon i en otillbörlig men oskyldig situation med en av eleverna. Krane arbetar med omskrivningar, tvetydigheter och insinuationer. Här gäller fortfarande Lord Alfred Douglas devis om kärleken som inte vågar uttala sitt namn. En skönlitterär text bär också på sin egen sanning. Åse åker till Cambridge för att plugga, till Venedig för att antingen undfly eller konfrontera något – ingenting lyckas.

Först efter drygt halva boken infinner sig romanens andra huvudperson, Randi, och hon blir en kontrast till den blyga och försynta Åse. Randi är mer försigkommen, men när Krane väl släpper in henne i berättelsens andra del har romanen tappat styrfarten och det blir mer appendix än en berättelse i egen rätt. Det är synd, för här fanns en möjlighet för Krane att utforska vad som länge var lesbiska kvinnors enda livsval: att försaka, arbeta och tiga.

Det som imponerar på mig är Kranes skildring av de psykologiska mekanismerna. Hon gestaltar vad som sker i mellanrummen mellan det konstiga och det naturliga, och skildrar känslolivet med stora och värdefulla insikter, där kunskap må vara makt, men känslor är mäktigare:

Det forekom henne at for den som har evne til lidelse, er alle lidelser like stor og bitre. Et ubetydelig feiltrinn, tapet av en bagatell, oppgivelsen av et håp, utslettelsen av en drøm, alt er like bittert.

Vi inbillar oss att vi lever i toleransens tid, men i själva verket har inte mycket hänt sedan Krane skrev sin roman. Visst, homosexualitet är inte längre olagligt, men i många länder går utvecklingen bakåt i flera europeiska länder, som Ungern och Polen, och för svenskt vidkommande är det säkert tryggt att leva ut sin kärlek i de större städerna, men många vittnar om svårigheter att bemötas på ett förstående sätt i mindre orter.

När queer-begreppet började få fäste i den svenska debatten under 00-talet fanns det en öppning att översätta det till ”skev”. Som bekant behöll ju norskan ordet ”skeiv”, och jag kan inte förlåta att de svenska grindvakterna var så medgörliga att de behöll ”queer”. Det är inget fel på det ordet, men ”skev” hade varit coolare. Med det sagt: Borghild Kranes skeva roman Følelsers forvirring är kanske inte den bästa lesbiska romanen, men för den som har intresse av att vidga och omdefiniera litteraturhistorien måste läsa den.