Mina futtiga små sorger, Miriam Toews, översättning Erik Anderson, Rámus

 

Det är oerhört svårt för en författare att skriva om trauman i det egna livet utan att det förblir ett terapeutiskt skrivande. Som läsare tvingas man ofta konstatera att det säkerligen var en nyttig och läkande erfarenhet att skriva boken, men det är inte alltid det går att överföra den personliga sorgen till utsökt litteratur.

Med det sagt närmar sig kanadensiska Miriam Toews sitt trauma på ett ovanligt sätt. I romanen Mina futtiga små sorger hanteras det tunga ämnet – en systers självmord – okonventionellt och nyskapande. I stället för att glorifiera systern har hon åstadkommit ett skimrande och mångfasetterat porträtt, som tillvaratar både de goda och de dåliga egenskaperna. Därmed blir skildringen av syskonens relation inte bara trovärdig och övertygande, utan också minnesvärd.

Romanen berättas av den yngre systern Yolandi (Yoli). Storayster Elfrieda (Elf) är ett musikaliskt underbarn. Nu är båda i medelåldern, och Elf ligger i en sjukhusbädd inom psykiatrin i ett sjukhus i Winnipeg, efter ett misslyckat självmordsförsök. Hela Yolis tillvaro handlar om att försöka hålla Elf vid liv, medan hela Elfs tillvaro handlar om att försöka avsluta sitt liv. Nu ber hon att systern ska flyga med henne till Schweiz, där dödshjälp är lagligt. Tolv år tidigare begick pappan självmord, vilket Toews har skrivit om i memoaren Swing Low. Och hennes syster Marjorie begick självmord 2010, så det här är en roman som är hårt förankrad i verkligheten.

Och ändå inte. För det är en roman som trotsar sitt allvarsamma ämne med en frejdig och uppsluppen stil. Kanske humorn är en nödvändig ingrediens när livet är överjävligt, som en slags sköld för att skydda sig mot alla grymheter vi upplever. Andra tillverkar sådana sköldar av ironi, sarkasm, sentimentalitet. Toews använder det absurda som sitt främsta material. Hon visar med sin roman att det bara finns en utgång ur helvetet. Därmed överskrids också de oundvikliga gränser som det självbiografiska skrivandet medför. Yoli och Elf blir mer universella än sina biografiska förebilder.

Elf är konsertpianist, uppskattad och beundrad av alla. Hon har också en man som älskar henne, Nic, som här beskrivs som en vänlig själ med oändligt tålamod. Ändå är hennes dödslängtan starkare än något annat. Framgången är inget skydd – tvärtom verkar den öka risken för att du ska ifrågasätta din självkänsla och livets värde. För om livet är fulländat och alla avgudar dig och det inte längre finns något att sträva efter: vad finns det då för anledning att leva? Toews gestaltar det som är Elfs problem med hjälp av en stark bild, att hon har ett piano av glas inuti sig, och fruktar att det ska gå sönder: ”Hon säger att det sitter inklämt nere till höger i magen, att hon ibland känner de hårda kanterna trycka mot huden, att hon är rädd för att det ska tränga ut och att hon ska förblöda.”

Genom romanen visas hur pianospelandet skänker Elf en frihet som antar farliga konnotationer. Utan att det nämns finns en parallell i Jane Campions film Pianot, som också handlade om en kvinna som drogs till det fördärvliga, och kommunicerade med omvärlden genom sitt pianospel. Det farliga förstärks av att familjen tillhör mennonitkyrkan, en sträng religiös inriktning som vägrar acceptera musiken som annat än olämplig och skadlig. Yoli är inte heller någon som församlingen ser på med blida ögon. Hon är frånskild, har två barn med olika fäder, och försöker lansera sig som författare till ungdomsromaner med motiv från rodeovärlden. Hon dejtar en tjeckisk violinist som är i Kanada för att skriva ett libretto, och Toews roman har något av operans anlag för överdrifter. I stället har den – i likhet med de två tidigare som översatts till svenska, Kvinnor som pratar och Ensamma strider – filmatiserats.

Det märkliga är att de överdrifter som Toews anlitar fungerar så utmärkt och förhöjer romanens verklighetstrogna drag. Det blir uppenbart att Yoli måste hålla ihop både sig själv och Elf, och att det inte sker utan uppoffringar. Yolis frustration briserar när hon tröttnat på att ständigt sätta sina egna behov åt sidan, och leva i konstant fruktan för att Elf ska göra slag i saken och ända sitt liv. Dessa konfrontativa ögonblick underminerar den överhängande risken att porträttet av en älskad person som dött i förtid blir sentimentalt. Relationen mellan systrarna är symbiotisk, men inte utan konfliktytor. Titeln är lånad från en dikt av den romantiske poeten Coleridge, där han sörjer sin döda syster. De nära banden mellan romanens systrar förstärks genom deras gemensamma läsningar av poeter som Shelley, Pessoa, Ezra Pound och Philip Larkin.

Om något visar Miriam Toews med sin roman att självmordet är ett etiskt dilemma som saknar kategoriska svar. Att ta sitt liv kan vara både förkastligt och nödvändigt. Under läsningen pendlar jag mellan att hysa medlidande med Elf och att bli förbannad på hennes egoism. Det intryck som kvarstår är att de enkla lösningarna har undvikits, och att vi i gengäld lär oss att kärleken tål hårda prövningar.

(Också publicerad i Vi, 6/2025)