Författare tar in världen med alla sina sinnen aktiverade. Det här gör de i varierande utsträckning, men ingen är lika alert som Virginia Woolf. Därför är det glädjande att Thomas Nail, filosof med säte vid Denvers universitet, tagit sig an detta ämne i en nyutkommen bok, The Philosophy of Virginia Woolf. Moments of Becoming. (Den har tråkigast tänkbara formgivning.) Moments of Being är som bekant titeln på Woolfs självbiografiska essäer (den heter Ögonblick av liv på svenska), och här rör det sig alltså om att bli till i just dessa kritiska ögonblick.
Nails fokus ligger på de fyra centrala romanerna i Woolfs samlade verk: Mrs Dalloway, Mot fyren, Orlando och Vågorna. Därifrån hämtar han sina exempel: individuella, icke-mänskliga, utökade, samt kollektiva ögonblick eller stunder. Vad består då dessa ögonblick av? Inte i första hand insikter, enligt Nail, som vill frigöra dem från den mer gängse epifanin. Woolfs ögonblick inträffar lika plötsligt, men de går inte att separera det som förmedlas ifrån mottagaren. Eller så här: allting vi tar del av, tar också del av oss.
Om det här låter flummigt kanske det inte är någon bok för dig. Eftersom mitt intresse styrdes av att boken handlar om Woolf kan de filosofiska utläggningarna ibland bli snåriga – fast Nail redovisar i ärlighetens namn öppet att han inte är ute efter att göra litterära eller språkliga analyser av Woolf. Ändå gör han ibland storartade närläsningar, när han ger sig själv uppdraget att läsa skönlitteratur som filosofi. Och strikt talat är det kanske inte så stor skillnad på en litteraturvetenskaplig och en filosofisk närläsning?
Enligt ett känt stycke av poeten Paul Valéry består det största filosofiska felslutet i att endast betrakta filosofer som filosofer. Nail tar honom på orden, och argumenterar ihärdigt – och övertygande – för att Woolfs status som filosof varit nedtonad. I första hand vill han inte skriva en bok som illustrerar hur Woolf anammat filosofiska idéer, utan en där hon tänker och arbetar som en filosof. Hennes arbetsmetod handlar om att sammanföra motsatser, att skapa en gemensam grund för allt som är tänkbart. Det leder till ett gränslöst tänkande.
I hennes böcker upphävs gränser. Woolf lär oss att världen är icke-binär. Det Nail gör är att lokalisera ”profound strangeness and joy” i hennes böcker. Hans bok listar femton sådana ögonblick där Woolf skapar tillfällen för världen att bli till, där karaktärerna hamnar i en konstruktiv konflikt med den. Det latinska ordet ’momentum’ har lett till ordet movement (rörelse), som blir ett nyckelbegrepp i hans förståelse av Woolf. Hos henne är allt i konstant rörelse – inget vilar, allt är aktivt. Där finns också i hennes bildspråk många metaforer kring vätskor, allt som flyter, och moln och dimmor är också frekvent förekommande.
Ögonblicken är plötsliga, våldsamma, och skänker alltså inte bara glädje, utan också lidande. Det finns något skrämmande i hur de anländer, men också något vackert – ungefär som det sublima, vill man inflika, men Nail avstår från att koppla in Burkes gamla definition som betonar hur det storslagna är horrorskönt. Eftersom det saknas hierarkier och etablerad ordning i Woolfs tänkande kunde det locka till en postmodern tolkning, där allt är relativt. Men det vore att göra våld på Woolfs böcker, att knyta dem till en genre eller epok. Hennes modernism är ju också en modernism som inte fullständigt kapat banden till 1800-talets borgerligt realistiska roman.
Bland tidigare författare som intresserat sig för Woolfs förhållande till filosofin utkristalliserar sig tre grupperingar, enligt Nail. Där finns för det första de som diskuterar hur Woolfs influerades av filosofi, och för det andra hur Woolf står i relation till filosofer, och i vilken grad det finns likheter i deras tänkande, samt de som helt avvisar Woolfs insatser som filosof. Nail ödslar mycket krut på att förklara för oss vad det är för bok han inte har skrivit, och förvisso kan det bli lite tjatigt även i genomgången av de många exemplen, som leder till den ganska självklara slutsatsen (som han verkar ha bestämt i förhand), att människan står i förbindelse med allt annat.
Han vill se Woolf som en av tre stora namn i skolan ”rörelsens filosofi”, där de andra heter Lucretius och Karl Marx (händelsevis har han skrivit flera böcker om de två andra). Hos Woolf innebär det att hon ifrågasätter hierarkier och en antropocentrisk världsbild. Nail kartlägger hur hon återger verkligheten, att den inte går att fixera. Woolfs ögonblick är ofrivilliga. Och ord står inte i givakt och representerar, utan de agerar. Med Woolfs egna ord: ”They hate being useful; they hate making money; they hate being lectured about in public. In short, they hate anything that stamps them with one meaning or confines them to one attitude, for it is their nature to change”.
Här finns således en god grund för ett intressant resonemang kring processer och kontinuitet i Woolfs fyra stora romaner. Genom karaktärer som Clarissa Dalloway lär vi oss nya sätt att förhålla oss till vad som ger mening, där saker är meningsfulla i sitt sätt att vara i rörelse, i att vara kontinuerliga. Woolf var besatt av mönster, att demonstrera samband som knyter ihop verkligheten. Till Nails mer sympatiska och fruktbara slutsatser hör att världen tänker och pågår både utanför och inom oss: ”our thoughts are ways that the world expresses or thinks itself through us.” Ett av de begrepp Nail tillämpar är saturation (mättnad), som blir ett medel för naturen att binda ihop oss.
En metafor i hans gestaltning av Woolfs prosa är ”the cotton wool of daily life”. Woolf menar att vi inte enbart upplever eller erfar känslor inombords, utan det är världen som kommer till uttryck genom vad vi känner. En epifani lär oss saker, och ger oss möjligheten att uppnå ett högre medvetandeplan. Det är inte det primära syftet med Woolfs ögonblick. Jag vet inte om jag är helt övertygad om skillnaden här. Annars argumenterar Nail nästan för bra. Eller så här: han får det svåra att se svårt ut. Med det sagt är det här ingen lätt bok att läsa, så här i hängmatte-tider (jag råkar också läsa den i en osedvanlig värmebölja i Umeå, med en termometer som visar drygt 30 grader).
Analyserna av Mrs Dalloway tar mycket plats, men det är passagerna kring Orlando som jag finner mest gångbara – det kan i och för sig bero på att det är den minst omskrivna av Woolfs romaner, så det kanske bara är en följd av att det är nya perspektiv. Ett sådant vackert perspektiv är när Orlando skänker sin diktsamling till ett träd, i ett ömsesidigt utbyte av material. Trädet har gett stoffet – bokstavligt – till boken, och boken återgäldar det med att ge sitt bildliga budskap tillbaka. Orlando blir i Nails läsning inte endast en transsexuell och trans-historisk karaktär (hen byter kön och färdas i tiden), utan också ”a trans-species ecosexual character who feels passionately and sexually drawn to the Earth as much as, and perhaps more than, to humans.”
Vad vi främst kan lära av Woolf är hur ens uppmärksamhet skärps, för att göra oss mer mottagliga och receptiva för intryck. Det gör vi med uppövad nyfikenhet – då ska vi också förstå på djupet hur allting samverkar med varandra. Hennes lära handlar om att människan lever med och inte mot vare sig andra människor eller ting. Om det någonsin saknades en anledning att läsa Woolf i vår tid (det gör det inte) finns här en uppenbar vinst: vi blir mer sympatiskt inställda både mot medmänniskor och med-ting om vi prioriterar samhörighet och solidaritet över dominans och herravälde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.