Det hör till sakens natur att DIY-projekt är kortlivade. Bloggen bernur har troligen överlevt sig själv – får jag inte medalj från kungen snart lägger jag ned den. Herkules poesiklubb har låtit sina utskick finnas i ett och ett halvt år, och verkar ha nått vägs ände när de nu publicerar nummer 45 (44, strikt räknat, då nummer 37 verkar vara nedgrävt). De kallar det ”ett semi-adjö”, så i någon form kanske något annat tar vid. Det skulle inte förvåna mig om en reguljär bokutgivning ligger i rullarna.
I den svenska litteraturhistorien borde den alltjämt anonyma Herkulesgatans poesiklubb äga en självklar plats. Det kanske blir en fotnot – men vilken vacker och bråkig fotnot det skulle bli! De fem nummer som ”avslutar” är utgivna mellan 5 maj och 9 juli. Deras pamfletter har blivit allt enklare att hitta – allra senast såg jag att några stycken färdats ända till Bokcafé Pilgatan i Umeå.
I nummer 41, ”o.s.v.”, ingår en fin hunddikt, som skriver från hundens perspektiv, och det är avväpnande och överraskande bra. Redan här märks en högre insats hos de(n) som skriver, och den som vill ha en bra ingång till projektet kan med fördel börja här, och upptäcka att det finns en tydlig tendens mot att skildra samtiden.
Fast om du vill ransonera dina stålar är kanske nummer 42 ett säkrare kort: ”Ångest + INUTI TIDEN ELLER MIN ANDRA BARNDOM” är ett fylligare nummer, och ger valuta för pengarna. Liksom hos Pär Lagerkvists bok Ångest är dikterna präglade av det hårda tilltalet som rör sig mot en chockverkan. Kanske det inte är så stor skillnad på 1916 och 2025: ”ambulansen och glassbilen är samma fordon”, som en av raderna lyder. Jag har ingen anledning att bestrida det. Vilma Wirenhed är en ung debutant som studerar eller studerat litterär gestaltning på Valand, och hennes långdikt i nummer 42 är skickligt komponerad och mer än lovande, och visar fördelen med kort pressläggning. Dikten kunde ingå endast en vecka efter att poesiklubben hörde den framföras på Textival i Göteborg.
I det 43:e numret, ”Den flödande nära-döden-upplevelsen”, får vi veckla ut en A3 med ordlekarnas manifest, som låter det meningslösa möta det betydelsefulla, i diktrader som är både hädiska och bitska: ”imse vimse svindel”, till exempel. Det är en estetik som uppmuntrar det häpnadsväckande, och visar med eftertryck att Herkulesgatans poesiklubb gjort sig själv(a) oumbärlig. Det är dikter som är politiska på ett nytt sätt, men som också anknyter till en romantisk tradition på ett nytt sätt.
”Omega, sha-la-la” är namnet på nummer 44, där ordet ”överglöd” bildar en slags ram till innehållet, som tenderar att vilja ta sig ut ur något, att slå sig fri från det liv som levs. Eller om det är en övertolkning, en ouvertyr till det avslut som mer eller mindre utlovas/hotas i nummer 45, ”Eskatologiska förfalskningar”, som alltså ska sätta läran om de yttersta tingen under kritisk lupp. Det är ett slut som är både värdigt och vanvördigt: ”I dag ska jag dra / mitt strå från stacken.”
Det här är en poesiklubb som inkorporerar en ansenlig del av poesihistorien. Kanske referensen till Lagerkvist är mer oavsiktlig än olycklig, men att Stagnelius, Catullus och Ekelöf förekommer är inte för första gången. Annars är det förstås en meningslös syssla att spana efter ledtrådar. Dikterna är bra utan all förankring till föregångare: ”Dagen vräker sig fram – / ett rovdjur klätt i solljus. / Den som inte darrar är sinnessjuk.” Den som skriver så ska inte tillåtas existera utanför den del av poesihistorien som förekommer innanför tryckta pärmar med ett ISBN-nummer som garanterar att också framtiden får ta del av dikterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.