På svenska finns det tre formidabla romaner av den mexikanska författaren Fernanda Melchor, översatta av Hanna Nordenhök. Vill man läsa mer av Melchor – det vill man – finns en samling essäer, Aqui no es Miami, utgivna som hennes första bok 2013. Vi som inte behärskar spanska hittar den i en nyutkommen engelsk översättning: This Is Not Miami.
Den samlar tolv artiklar ursprungligen publicerade åren 2002-2011 på sajten Replicante. Melchor kallar dem ”relatos”, som betyder både berättelser och redogörelser. I den latinamerikanska kontexten finns förstås också termen ”crônicas”, den egenartade krönikeformen som Clarice Lispector behärskade till fullo. Något säger mig att Melchors insatser som journalist, i gränslandet mellan fakta och fiktion, inte kommer att översättas till svenska, men det beror mer på en kombination av förlagens försiktighet och fördomsfulla läsare än på kvaliteten i texterna.
Melchor betonar att ordet ”fiktion” har ett ursprung i latinets fingere, som betyder att formge och att skapa. På svenska har vi ju ordet ”fingera”, som betonar fingrarnas inflytande i texters tillkomst. Och nog är det med flinka fingrar Melchor formger sina fruktansvärda texter. Romanerna behandlar våldskultur och toxisk maskulinitet som löper amok, och genom dessa rapporter från områden kring staden Veracruz blir det uppenbart hur tätt hon lägger sig en faktisk verklighet när hon skriver fiktion.
Redogörelserna har samlats under tre rubriker: ”Ljus”, ”Eld”, ”Skuggor”. Men vi ska förstås komma ihåg att det är en manipulativ författare som ligger bakom texterna. Visserligen föregår dessa tolv essäer de skönlitterära böckerna, men hon medger i ett förord att det finns inslag av påhitt även när hon utger sig för att berätta sanning.
Melchor är bra på att nosa upp det udda och det monstruösa. Här finns referenser till den typen av sensationsblaskor som var så vanliga innan internet tog över den marknaden. För vem har inte ögnat igenom texter som handlar om obduktioner av rymdvarelser? I Melchors novellartade text får ett potentiellt möte med ett rymdskepp en prosaisk förklaring: det ljussken som gav deras fantasi en skjuts mot UFO-världen visade sig vara ett vanligt flygplan som fraktade drivor av kokain.
Drogerna är närvarande, antingen som en delförklaring till den grova kriminaliteten, eller i de olika personernas förehavanden. Som när berättarjaget en gång avmätt förklarar att hon aldrig trott på spöken och att de enda övernaturliga erfarenheterna hon haft var effekten av att hon en tid åt LSD-tabletter som vore de godis. Det sker i en lång redogörelse där hon berättar hur hon förälskade sig i sin blivande man – genom hans sätt att berätta historier. Och hans historia är verkligen kuslig, och säkerligen värd att bli förälskad i.
Men en kärlek som bygger på berättelser kan inte hålla, så det tog slut strax
efter att de gift sig. Vad som är sant och inte sant kan kvitta: jag är
lyckligt ovetande om Melchors civilstatus, vet bara att hon är en av de
författare som jag inte kan avstå från att läsa. Är det också en förälskelse?
Att jag helt enkelt har blivit förälskad i hennes sätt att berätta historier?
Onekligen. Vi får lära oss genom de här olika vindlande berättelserna att
verkligheten och fiktionen inte är motsatta begrepp.
Varför titeln ”Det här är inte Miami”? En grupp dominikanska flyktingar har undkommit att dödas av förövare som styckat deras pappa med machete och våldtagit deras mamma. De anländer till hamnen vid den mexikanska gränsen inburade i en långtradare, och undrar yrvaket om de har hamnat i Miami, eftersom förövarna har flytt till USA. Sådan tur har de inte, och de släpps ovilligt in i Mexiko, eftersom de kan vara förbrytare själva, med det klena argumentet att även Djävulen kan behöva böner.
Fast samtidigt med våldet löper ju medkänslan i dessa berättelser, en medkänsla som går på sparlåga i Melchors romaner. Hon uppfinner ibland en berättare åt sina historier, och ibland intervjuar hon någon av personerna, dessa skugglika företrädare för något som ligger mittemellan människor och karaktärer. Våldet flammar upp, ohejdbart och okontrollerbart. I en av de mer makabra berättelserna handlar det om en kvinna som anklagas för att ha mördat sina två små barn och styckat dem och planterat likdelarna i en stor blomkruka. Men snarare än att peka finger åt individer vill Melchor anklaga strukturella problem i samhället.
Det finns en likhet i den legendariska mexikanska fotografen Enrique Metinides, som enligt egen uppgift kunde se 30-50 lik om dagen när han skickades för att fotografera olyckor och brottsplatser. Hans dokumentära blick återskapas på sätt och vis i Melchors prosa, och genom de olika essäerna i den här boken blir det plötsligt glasklart varför hon avsåg att skriva Orkansäsong som en dokumentär roman i stil med Truman Capotes Med kallt blod.
Melchor är skolad i en muntlig berättartradition som förnekar arkiven och beständigheten. Det här kommer tydligt fram i mångas skepsis inför skriften, att de lever för att återge händelser endast med talet som redskap, ”the joyful act of conversing”, som det står i en av texterna. Det skapar förutsättningar för dramatiska utläggningar i de vittnesmål som förmedlas av Melchor, i denna hybrid mellan journalistisk prosa och skönlitterär fantasi, och som tillåter henne att hitta den nerviga närvaron, med ett absolut gehör för vad som bygger ominös atmosfär.
Den långa novellen om spökhuset och den exorcism som följer införlivas i den latinamerikanska kontexten där myter upprätthålls. I den skuggvärld som följer denna finns brotten, fängelserna, sveken, drogerna, våldet. I en av dem, ”Life’s Not Worth a Thing”, hittar hon rentav fram till tonträffen i den roman hon skulle skriva fyra år senare, mästerverket Orkansäsong. Det är ett skrivande som ignorerar styckesindelning, och som griper tag i läsaren med ett desperat grepp från just de fingrar som fingerar fiktionen och omvandlar den till ren sanning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar