Body double, Hanna Johansson, Norstedts

 

Body double är titeln på Brian De Palmas kanske bästa film, även om den är en skamlös rip-off på Hitchcock. Med andra ord: en av de många erotiska thrillers som gjorde succé på VHS på 80-talet. Nu är det också titeln på Hanna Johanssons andra roman, efter den framgångsrika Antiken. Min främsta invändning rör i första hand omslaget: en reklambyrås dåliga jobb vars avskrift av boktiteln får mig att undra om det är en ny roman av den bortglömde Roddy Doyle.

Romanen inleds med ett typiskt misstag: en kvinna tar fel rock på ett café. Det blir inledningen till mötet mellan huvudpersonerna Naomi och Laura. En trevande bekantskap inleds och de blir strax ett par, men Naomi, som jobbar på radion, störs av att Laura inleder en förändringsprocess för att likna Naomi så mycket som möjligt. De blir alltmer identiska. Metoden känns kanske igen? Från filmen Ensam ung kvinna söker, givetvis, där Jennifer Jason Leigh spelade en kvinna som började imitera en kvinna spelad av Bridget Fonda.

I Antiken skrev Johansson i en tydlig tradition som stakats ut av Vladimir Nabokov (Lolita) och Thomas Mann (Döden i Venedig). Det rådde ingen brist på ambition. Nu verkar det mer vara just film som har inspirerat. De inledande scenerna på varuhusets café verkar spegla det första mötet mellan huvudpersonerna i filmatiseringen av Patricia Highsmiths roman Carol. Huvudpersonernas namn får mig också att undra om de namngetts efter David Lynchs flitigast rekryterade kvinnliga skådespelare, Laura Dern och Naomi Watts. Om det här är sant är det ju ett billigt knep.

Sådant kan förstås vara tillfälligheter, men knappast när intrigen och berättartekniken så explicit anspelar på filmiska grepp. För det här är en roman som både börjar och slutar med en bild. Johanssons blick på världen och tingen liknar också en kameras – det här var märkbart redan i debuten, hur hon lät blicken på nabokovskt vis smeka detaljerna. En av dessa betydelsebärande detaljer är ett brunt läppstift. Eller så här: lär dig känna igen ett Tjechovs gevär när du får syn på ett …

Parallellt med storyn om Laura och Naomi får vi följa en kvinna som arbetar med att transkribera inspelningar åt en spökskrivare, som strör plattityder omkring sig: ”Konsten är människans enda möjlighet till evigt liv”. Han skriver dessa anonyma kvinnors självbiografier utifrån deras inspelningar. När kvinnan en dag lyssnar på banden säger rösten: ”Jag har sett dig. Har du sett mig?” Det här vänder på alla förutsättningar: visst, vi vill bli sedda, men inte om det kommer till detta pris, väl? Spänningen trappas upp genom romanens relativt korta förlopp. Vi har att göra med hemlighetsfulla karaktärer, och Johansson är en hemlighetsfull författare.

Hon lägger ett slags filter över verkligheten och skriver om kvinnorna från en utomstående betraktares perspektiv, som höll hon i en kamera som inte gör någon skillnad. Kanske hade jag önskat en mer uttrycklig spänning? Det är en mödosam väg fram till en upplösning som inte är helt oförutsägbar. Kvinnan som lyssnar på inspelningarna ges åtskilligt utrymme, men att följa i transkriberingarna är en smula opåkallat. Det är inte heller alltid lätt att hålla reda på vem som är vem av Laura och Naomi, men det kanske är meningen? En film av David Lynch går ju inte heller att fullt ut begripa.

Något som delvis irriterade mig med debuten – som jag ändå tyckte mycket om – var hur blankpolerad ytan var. Det är ju som i en film, kunde invändas. Alltså att jag hade önskat en mer ostädad stil, och mer friktion i uttrycket. Visst sker det saker på slutet av Body double som stökar till det, men det är en lång sträcka fram till dess. Den erotiska thrillern jobbar ju mycket med olust – det är hela Hitchcocks USP – och jag ska inte förneka att Johansson har gjort hemläxan. Det blir minsann olustigt också här, om än på ett diskret sätt.

Men överlag är Johanssons stil kylig och avvaktande. Det kan man förstås uppskatta, eller bara tycka att det blir avslaget och opersonligt, hur snyggt utför det än är. Om De Palmas film på sin tid kritiserade det cyniska systemet i Hollywood, finns det hos Johansson antydningar till kritik mot autofiktionens genre, med spökskrivaren som en karikatyr. Så det här är långt ifrån någon dålig roman – något säger mig bara att det är en film jag har läst.