Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken, Eva-Stina Byggmästar, Schildts & Söderströms

 

Eva-Stina Byggmästar debuterade på 80-talet, och har ett trettiotal titlar i bagaget – majoriteten är tillkomna under 2010- och 2020-talet. Med andra ord har hon – likt en del andra poeter – ökat utgivningstakten i takt med att åren hopat sig. Hon har mycket på hjärtat! Och så många förlag att ge ut böckerna på! Och efter att ha gett ut fyra böcker de senaste två åren är det redan dags för en till. Hundarna sover i mitt hjärta men jag är vaken är en mycket typisk Byggmästar-titel – den är fyndig, men inte riktigt lika fyndig som gamla favoriter som Men hur små poeter finns det egentligen och För upp en svan.

Ok, det här är en truism, men Byggmästar är ett unikum. Hon står för något den svenskspråkiga poesin knappt nänts närma sig: den oförfalskade glädjen. Sofia Roberg har formulerat det bra i en recension, där hon menar att Byggmästar skriver ”en civilisationskritik helt befriad från ressentiment, en affirmativ och glädjefull kärlek till floran, faunan, kvinnor och språket.”

I upptakten till den här boken får diktjaget besök av en naturlyriker med hund. Det blir hunden som ger det bestående intrycket, och genom diktsamlingen låter Byggmästar hunden bli en slags barometer för känslostormarna. Sedan de lesbiska kärleksförklaringarna klingat ut – allra starkast kanske i Vox amoris från 2020: ”att det vore möjligt att leva / att det vore möjligt att leva på kyssar och solsken” – har extasen ersatts av eftertankens kranka blekhet. Därmed blir skrattet och fnittret som vi lärt oss känna igen återhållet, i en aningen mörkare världsbeskrivning. Världen är också aningen mindre besjälad i den här boken.

Glädje finns ändå – glädjen i att bli hund. Att bli hund innebär i korthet att göra sig av med civilisationen, att slippa de krav vi ställs inför i moderniteten. Så går det att läsa in civilisationskritik av det slag Marlen Haushofer utövar i romanen Väggen, om kvinnan som också lär sig leva med – och i någon mån som – djuren. Men det blir också en något idealistisk synvinkel, där jag tror Byggmästar överskattar djurlivets fröjder. Skulle hundlivet vara eftersträvansvärt? (Minns Anneli Jordahl roman om Ellen Key: Jag skulle vara din hund (om jag finge vara i din närhet).)

Nog är det ändå förståeligt att vilja fly ifrån allt ont världen uppvisar, i synnerhet i dagsläget. Med William Wordsworths ord från en bekant sonett: ”The world is too much with us”. Med T.S. Eliots ord från ”Four Quartets” (mästerverk!): ”Humankind cannot bear very much reality”. Med Eva-Stina Byggmästars ord från en av samlingens starkaste dikter:

nu sitter jag här

och försöker tråckla

ihop min själ med den

splittrade tillvaron

som galopperar åt alla

håll samtidigt

Naturen fungerar som en spegelbild åt det splittrade jaget. Alla dikter kanske inte lyser lika starkt. Ibland rör sig djurmetaforerna klumpigt, eller om de bara snubblar till. Några dikter försöker också slå in vidöppna dörrar, eller bara landar i plattityder: ”frågan är om vår så kallade utveckling / gått för långt då vi kan stava till / ord som massförstörelsevapen”. Och en tillvaro som eremit kan förstås vara lockande i teorin, men i praktiken blir det väl bara opraktiskt? Är inte poängen med önskedrömmar att de inte ska gå i uppfyllelse?

Här finns också referenser till Diogenes (han med lyktan), Dostojevskij (han med yxan), och Descartes (han som typ sa: ”Jag skäller, alltså finns jag”). Bäst fungerar det när Byggmästar släpper in kosmiska anspråk som får mig att hellre än att vilja pricka av södergranska anaforer se en affinitet med den gode Walt Whitman. Anaforer i all ära, men de hotar att bli utspädda när de frekventeras för ofta. Bättre fungerar några av de enkla men finurliga kärleksförklaringarna, som denna strof:

            hon sade att jag liknade emufågeln

            invandrad från en ö som saknar

            rovdjur och därför behöver

            jag inte vingar och flygförmåga