Döden i Venedig, Thomas Mann, översättning Linda Östergaard

Så vad ska man läsa i karantänens tid? Tidningarna, som inte har så mycket annat att skriva om, har varit proppfulla med förslag, med allt ifrån Stephen King till Boccaccio, och en hel del Camus Pesten förstås. Själv tänkte jag ta mig an omläsning av en roman som mig veterligt ingen tipsat om: Marlene Haushofers på många plan lämpliga isoleringsroman Väggen. Sällan har det känts så passande som nu att läsa om kvinnans ensliga tillvaro avskärmad från hela världen.

I går läste jag dock Erik Wallrups understreckare om Thomas Manns långnovell ”Döden i Venedig”, och erinrade mig att jag ju inte har läst Linda Östergaards nyöversättning, som kom i somras. Den ingår i boken 4 noveller, som en del av Bonniers fina Mann-serie. Novellen i fråga befinner sig rätt smidigt mittemellan novellen och romanen, med sina cirka 100 sidors format, och skrevs 1912, då det som hotade Europa var ett annalkande krig.

Tidigare har jag nog sett ”Döden i Venedig” som en inverterad replik på Oscar Wildes The Picture of Dorian Gray. Manns protagonist Aschenbach bär sitt åldrande yttre liksom Wildes porträtt på vinden, men på slutet tillåter han sig att föryngras med färgat hår och hudkrämer, bara för att bli ett något vackrare lik.

Det som har aktualiserat Manns långnovell är ju Coronaviruset, som har försatt oss i en postapokalyptisk värld (alltså inte ”dystopisk”, som många felaktigt har tillskrivit den, då en dystopi ju förutsätter en ny och mer totalitär samhällsordning – denna har väl ändå inte ännu infallit?). Hos Mann är det koleran som drabbar Venedig, trots invånarnas ihärdiga förnekanden, som yttras medan staden desinficeras. Det är klart att sjukdomen då var en symbolisk föraning om de spända nationsrelationerna som skulle utmynna i världskrig, men också som bara något vagt hotfullt i bakgrunden – något man vägrar befatta sig med, förrän det är för sent. Lite som Corona då. Även här förs statistik över antalet döda.  

Och staden Venedig, som redan för drygt 100 år sedan var i dåligt skick, har förstås blivit ännu mer döende sedan dess. Det är påfallande hur skickligt Mann bygger upp den dekadenta stämningen i berättelsens inledning, med frekventa glosor som ”uppgivenhet”, ”bedagad”, ”förfall”, där varje bordsduk är skrynklig och osköna fläckar breder ut sig vart man än vänder blicken, och där gondolerna i en snygg foreshadowing är svarta som likkistor. Det är viljan och oförmågan som inte kommer sams hos Aschenbach, som växlar mellan det patetiska och det tragiska.

Ofta talar man om klassiker i termer av hur överskattade de är i relation till sitt rykte. Det är klart att om man anländer till dem med den typ av obalanserat skruvade förväntningar som många verkar ha på det mesta kan man väl misströsta. Jag måste ändå säga att det är en njutning att läsa denna Thomas Manns kanske mest kända novell – inte minst när man jämför den med samtidslitteraturen. Då blir det en häpnadsväckande påminnelse om att andra ideal kunde råda.  

Att läsa äldre litteratur (det vill säga allt publicerat före 2010) med gymnasieelever är ibland tålamodsprövande. Deras omdöme om exakt all klassisk litteratur lyder: ”Det är sååå detaljerat!” Ja, det finns ju hos dessa författare en tilltro till tingens förmåga att inte bara beskriva världen, utan också gestalta den på ett trovärdigt och rimligt sätt. Konsten kan ändå bara ge en skenbar transcendens, och författaren Aschenbach är livstrött utan att vara helt cynisk.

Ja, han är ju estet i första hand, när han slår sina kyska lovar kring objektet Tadzio, pojken som han förälskar sig i. Förutom den svårtolkade gest (”löftesrikt-vidunderlig”) som pojken ger när han är på väg mot vattnet i slutet är han helt objektifierad, med sitt lockiga hår och släta armhålor (som en staty, tänker den något morbide Aschenbach, och ekar därmed av konsthistorikern John Ruskins slutsats när han blev impotent inför åsynen av sin hustrus könshår under bröllopsnatten).

Hela poängen med Aschenbach är ju hur nutida han är, inte bara för att han föregriper vår tids ungdomskult, utan också fixeringen vid visuella stimuli. Mann breder ut sig kring hur viktiga våra synintryck är för upplevelsen av det sköna:

”Amor betedde sig i sanning exakt likadant som de matematiker som för de svagbegåvade barnen visar fram gripbara bilder av de rena formerna: På samma sätt betjänade sig även guden, i syfte att göra det andliga synligt för oss, gärna av den mänskliga ungdomens färg och gestalt, som han smyckade med skönhetens fulla återglans till verktyg för minnet och vid vars anblick vi sedan upptändes i smärta och hopp.”  

Fast det sköna är ju också något som vistas bortom orden, utanför språket. Därför kan Aschenbach inte riktigt övertyga om det unika med Tadzios uppenbarelse. Inte ens genom att göra honom till författare – en rätt uppburen sådan – kan Mann lösa det kruxet. Det finns också en inskriven brasklapp, som hävdar att vi bara kan prisa och inte skildra det som drabbar oss.

Aschenbach är samtidigt både helt otidsenlig och helt nutida, i sin approach. Han är outtalad stoiker, och har ”uthärda” som sitt favoritord, lyder Manns lite spefulla upplysning. Åtskilligt har sagts om hur Mann i just denna novell excellerar i ironi och distans, men det är bara halva sanningen. Snarare är det frågan om ett avmätt tonfall, som befinner sig mittemellan inlevelse och likgiltighet, mellan anspänning och avslappning – eller känslans långsamma utdöende. Det är ett tonfall som är kritiskt retfullt. Eller så här: Mann låter Aschenbach representera en viss sorts apati som det krävs en viss ålder att uppnå – säg, 52 … (han sägs vara något äldre än 50).