Sveasagorna, Linus de Faire, Bonniers

 

Under åren 1850-1930 utvandrade 1,5 miljoner svenskar – de flesta till Amerika. Deras kollektiva öde summerades av Vilhelm Moberg i en svit bekanta romaner. Mindre känt är att 5 000 svenskar hamnade i Brasilien. Efter storstrejken 1909 lockades främst Kirunabor av löftesrika annonser i Norrskensflamman. Sanningen visade sig vara något bistrare (är inte det här sanningens modus operandi?).

Nu har Linus de Faire – en av de mest originella författarna som debuterat de senaste tio åren – skrivit en Utvandrarna för dessa migranter som valde Brasilien, och deras fortsatta öden i Sydamerika. Därför skildrar hans roman Sveasagorna två tidsplan: dels vad som föregår färden över Atlanten strax efter julen 1909 och åren framåt, samt 1970-talets terrorvälde i Argentina, med statskupper och människor som hamnar i fängelsehålor. Tidsplanen rör sig så sakteliga mot varandra, och hela 1900-talets historia passerar revy.

Men vad är då det här för roman? Debuten Boken om Yousef var en mörk pikaresk (och det närmsta svensk litteratur kommit Tristram Shandy) och den andra boken Soledad Peñas melodram var en mörkt humoristisk skröna. Mörkret består i denna tredje roman, som smidigt infogar sig i det snäva utrymmet mellan sanning och sannolikhet – med andra ord, precis på den plats där fiktion uppstår. Där slungas vi hit och dit i ett aldrig stillastående vinddrag av berättelser. I någon mån är det barnen som blir de som registrerar händelserna, med sin begränsade och ibland opålitliga blick.

Persongalleriet är av det omfattande slaget i denna vidlyftiga historia. Först möter vi umbärandena som drabbar den första generationen, med allsköns djävligheter. Hungern motas bort med en gryta tillredd på orm. Svärmar av gräshoppor äter upp hela skörden, och sedan kommer stora arméer av svartmyror och länsar alla förråd. Första julen i Brasilien får en tapir bli julskinka, en svärm eldflugor i ett apelsinträd får ersätta julgranen med tända ljus, och majsblast får agera tomteskägg. Under 70-talet är problemen av annat slag: Rodolfos pappa rövas bort och avrättas. Här finns också en viss svensk prins som gör film om svenskkolonin, och en viss Per Olov Enquist som besöker och planerar att skriva en roman om svenskarna i Argentina – ett projekt som inte fullbordades.

Det här skulle lätt kunna avfärdas som ”mustig skröna”, men de Faires metod ska inte underskattas. Allra minst är det fråga om en pastisch, en fälla som annars infinner sig hos var och en som försöker sig på ett dylikt äventyr (Carl Johan Vallgren, till exempel). Och om Moberg hade som uppsåt att bilda en läsekrets och skapa enighet och tillgänglighet är de Faire inte främmande för att ställa krav på läsaren. Han visar också prov på en humor av som inte direkt hukar i bänkarna. Så här skildras mamman till den pojke som är i centrum i det första tidsplanet: ”Hon hade växt upp med en predikant till far, som såg alla sina tolv barn som Guds barn, vilket innebar att han knappt visste namnet på någon av dem.”

Eugenia skriver genom hela romanen brev till sin syster, som blev kvar i Sverige. I ett av breven står det om hur hon sitter med ett gammalt nummer av Vecko-Revyn som systern skickat, och i långa stunder tittar på ett foto av en stadsmiljö med butiker, bagerier och kaféer. Det utmynnar i en universell gestaltning av migrationen och vad jag uppfattar som romanens sorgsnaste passage:

Jag tror att jag i tanken går in i var och varenda affär och bageri; att jag hör plinget från dörrklockan ovanför ingången, att jag niger när föreståndaren frågar vad jag önskar, och att jag inte svarar utan bara svävar runtomkring lokalen och super in atmosfären och dofterna av nybakade vetelängder eller handstickade koftor. Sedan stiger jag ut och vänder blad. En del av mig, större för varje år som går, stannar kvar där i annonserna för det lilla, goda livet i ett för mig försvunnet Sverige.

Den metod de Faire tillämpar innebär att han lägger sig nära sina karaktärer. Därmed är vi som läser också nära dem, och deras öden och missöden drabbar också oss. I början av 1900-talet tar mamman sin tillflykt till Boken, som inte hjälper nämnvärt. Och de barn som skådar farorna i vitögat blir sensorer för sjukdomar och katastrofer, men där allt tvingas vika för en obeveklig överlevnadskraft. Det är ett berättande där individerna hotas drunkna i den stilistiska yvigheten som försöker få med så mycket som möjligt, men som räddas av sin djupa förankring i medmänsklighet.

Ens förväntningar efter de två tidigare romanerna infrias ändå med råge: det här är en underhållande roman som går på berättelsemotorns alla cylindrar. Linus de Faire har en unik berättarröst, men om det i någon mån påminner om någon svensk föregångare är det inte i första hand Vilhelm Moberg jag tänker på, utan Selma Lagerlöf (och inte enbart för att det finns en fin en anspelning på en viss Gösta Berling). Även här bultar ett idealistiskt hjärta, men framför allt visar de Faire en förmåga att trollbinda sin läsare, och en släktskap i hur han tar sig an inslag som touchar det övernaturliga. Ärligt: det borde vara en tidsfråga innan han hämtar hem ett mycket välförtjänt Selma Lagerlöf-pris!