Kan en bok vara ond? Det beror på vem du frågar: ganska många i USA, till exempel, väljer att stämpla ett antal böcker som skadliga eller fördärvliga, och plockar bort dem från skolors litteraturlistor. Att censurera böcker för att de anses vara livsfarliga är på ett sätt goda nyheter för litteraturen – något som har makten att utöva så starkt inflytande är trots allt hoppingivande.
En bok som skrämt skiten ur många är den som går under namnet Kitab Al-Azif, också känd som ”De döda namnens bok” eller ”den arabiska dödsboken”. Enligt den myt som har skräckförfattaren H.P. Lovecraft som ursprung författades den under 700-talet av Abdul Alhazred, översattes till grekiska som Necronomicon – det namn som den lär vara mest känd som – och när man läser ur den framkallas demoner. Tror du mig inte? Se Sam Raimis film Evil Dead för bildbevis …
Necronomicon i Skandinavien är en uppföljare till den bok som kom för några år sedan, Necronomicon i Sverige. Här utökas bokens omkrets till några exempel ut den danska skräckmyllan, och en ytterligare bok följer, Necronomicon i Norden. Några personer hävdar att de har haft ett exemplar av den påhittade boken i sin ägo, däribland den legendariske Sam J. Lundwall, känd för att ha introducerat en stor del av science fictions kanon till Sverige, samt en försvarlig del Lovecraft. Nu är det Rickard Berghorn på förlaget Aleph som fungerar som introduktör och ciceron, i en antologi som består av närläsningar av fiktiva dokument och en del noveller i skräckens räjonger.
Enligt Lovecraft finns den djävulska boken på några få bibliotek i världen, bland annat i Buenos Aires, där en bekant Jorge Luis Borges en gång var chefsbibliotekarie. Han förekommer i en av den här antologins noveller, men förnekar bestämt dess existens. Fan vet … Borges anda lutar över den här samlingens texter, med sina apokryfiska exempel. Att en av novellerna tar Nordmaling som ursprung förvånar mig föga, då jag växte upp ett par mil därifrån och var övertygad om att onda makter styrde – att dödsboken använts för att kalla upp demoner från myrarna kan jag gott föreställa mig.
Här finns också Berghorns försök att skriva klart det novellfragment Edgar Allan Poe efterlämnade vid sin förtidiga död 1849, ett utkast med titeln ”The Light-House”. Om vi förutsätter en koppling till dödsboken är det en anakronism, såvida vi inte godtar premissen att Poe ägde kännedom om boken i fråga. Nu är inte Berghorn först på den här bollen: Robert Bloch (han som skrev förlagan till Hitchocks film Psycho) gjorde det redan 1969, och 2008 gav Joyce Carol Oates ut sin besynnerliga novell ”Poe Posthumous; or, The Light-House”.
Genom historien förekommer förstås också Swedenborg, men även Linné lär ha haft viss kontakt med den farliga boken. Lundwall menar att han har lagt vantarna på en svensk översättning, vilket skulle göra vårt språkområde unikt. I antologin förekommer en del bortkollrade brev, och kanske mer galenskap än skräck. Där finns en novell om en läkarstuderande som extrajobbar i långvården och ställs inför en patient som lär ha levt sedan 1500-talet.
Visst finns brasklappar att kulten kring dödsboken är något för tonåringar och omogna nördar med överhettad fantasi, och det betonas här och där att allt bara är fiktion, men var och en som besökt en Science Fiction-bokhandel kan imponeras av de generöst tilltagna hyllorna som ägnas åt Lovecraft-lore. Och hur var det Freddie Wadling sjöng i Blue For Two en gång? ”Things are stranger now than fiction, times are flying ever high / You don’t need those dark restrictions, you just need to aim your eye” (”Evil Eye”).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.