att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 nov. 2015

Lolita, Vladimir Nabokov, Modernista


Ett av Aris Fioretos tio budord i antologin Zehn Gebote des Schreibens från 2010 löd: ”Vilken roman har inte någon gång undrat: är jag ett monster eller är detta att vara en människa?” Få fiktiva karaktärer är lika monstruösa som Humbert Humbert, protagonisten i Vladimir Nabokovs ökända mästerverk Lolita. Den översattes 2007 till anständig svenska av just Fioretos, och det är i den skepnaden Modernista nu återutger romanen.

Anledningen? Det är i år 60 år sedan romanen utgavs av Olympia Press i Paris, efter att fyra amerikanska förlag tackat nej. Det är en vid det här laget sönderskriven Lolita, romanen alltså, skändad av kritikers analyser och försvarstal. Det är också 80 år sedan Lolita, den fiktiva nymfetten, föddes.


Men ingen anledning krävs, det är bara en svinaktigt bra bok. Det är definitivt Nabokvos mest spirituella och lekfulla roman, möjligen också hans näst bästa (Ada, or Ardor, förblir för mig den större romanen, där han går längre in i begäret, in i nostalgin, in i smärtan, men också längre in i minnet och längre in i språket, där det är som om det allra bästa från Proust och Joyce firar äktenskap på 461 blixtglimrande sidor: Ada, alltså). Det är en komisk tragedi. Jag menar, en tragisk komedi. Jag menar …

Vad som återstår att säga om Lolita? Att den är Nabokovs mest ironiska verk. Den är en parodi. Den är en lång dikt. En amerikansk författare kunde omöjligt ha skrivit den här romanen: det krävs distans och mod, både i inställningen till språket och till ämnet. För till det anmärkningsvärda med den hör ju att Nabokov gång på gång utmanar trovärdigheten, med sina ständiga sällsamma sammanträffanden och bekväma lösningar på intrikat trassel. Osannolikheterna staplas på varandra. Man får lust att säga: ”Slumpen, gå hem, du är full!” Men starkare än slumpen är ödet.  

Humbert är både helt klarsynt och fullständigt blind, en tröttsam befängd narr i en fars som mer och mer ändå antar tragedins proportioner. Fast, ändrar Humbert då karaktär: blir han någonsin en tragisk hjälte? Nja, mer en melodramens hjälte. Det är kanske lite udda att det på 90-talet gjordes försök att anpassa romanen till en opera, med fiaskoartat resultat – möjligen för att intrigen i sig redan är en opera, att när den skrivs om går hela det inslaget förlorat.

Bara en nybörjare skulle läsa en så skamlöst ironisk roman som Lolita bokstavligt. En dålig läsare, som inte heller gjort sig bekant med Nabokovs tidigare politiska symboltäta romaner. Allt är så groteskt och förstorat och överdrivet, med en verklighet som helt inrättat sig efter den monstruöse berättarens behov. Dubbleringen av hans namn indikerar en personlighetsklyvning, och ja, han är uppenbart galen, liksom de många jagberättarna i de många Edgar Allan Poe-noveller som skildrar galenskapen inifrån.

Nabokovs roman är så full av referenser till Poe att parodikontot länsas, och detsamma kan sägas om dess relation till kitschen, som vräks över boksidorna, i allt från toalockets skära frottéöverdrag till alla medelklassens ängsliga inredningsdetaljer, där det är som om tiden stått stilla, där det tarvliga plockas från stormarknaderna. Lolita är en roman också om pengar, om vad pengar gör med oss. Därför: läs den för all del parallellt med Flauberts Madame Bovary.

Liksom Flaubert är ju Nabokov utsökt elak, och genomskådande. Min favorit är väl när Humbert tigger efter sömnmedel av en läkare, som rekommenderar honom golfspelande som sömnframkallande. Framför allt är Flaubert och Nabokov förälskade i synonymen och variationen, i nyansen, och i förändringen. Att Nabokov samlade på fjärilar ter sig allt mer förståeligt ju mer man läser av honom.

Lolita skulle vara den idealiska romanen att studera i skolan, men av uppenbara skäl är den mer eller mindre bannlyst därifrån. Här finns allt du behöver veta om berättarteknik, om peripetins vikt, om deus ex machina, om unreliable narrator, om intimitet och distans, om nonchalansen mot regler och konventioner, om parafrasens paralyserande effekt.

Humberts sofistikerade språk blir i längden tröttande, och förutsägbart med sina franska glosor och den bildning som han anlägger som mask för att under den hysa sina låga lustar. Paradiset och Helvetet delar kanske inte bara stadsdel utan de finns på samma gata, och du kan traska från det ena stället till det andra i en handvändning.

Med ömsom självförakt och ömsom hybris tar sig Humbert an världen, och vi följer hans ambivalens. För hela hans långa utläggning är ju ett försvar, en retorisk text. Det blir allt mer uppenbart att det sagans skimmer som strötts över texten är Humberts trolleriknep för att dupera sin läsare, och återigen får man vara bra naiv för att falla för så enkla knep. ”You can’t polish a turd”, som det lite ohyfsade talesättet lyder (tack, Stephen King för att du lärde mig det).

Och Lolita-myten har under 2000-talet övertagits av konstnärer som Sara Stridsberg och Lana Del Rey, något som visar hennes aktualitet men också ytterligare problematiserat bilden. För något som kvarstår är att det är en fortfarande farlig bok, svår att placera, svår att vidröra. Den är också solkigare än de två filmversioner som har gjorts, när roman-Humbert onanerar i en av hennes strumpor, till exempel, en handling som väl James Mason (1962) eller Jeremy Irons (1997) inte ansågs passande att utföra.

Det solkiga framträder också i de glimtar av misären som den skrivande Humbert kanske omedvetet avslöjar, när han i förbifarten nämner ”hennes snyftningar om natten – varenda natt, varenda natt – så fort jag låtsades sova”, med en ganska utmärkande upprepning. Eller när Lolita på slutet, efter att ha svikits av den man som hon lämnade Humbert, säger till honom: ”Han krossade mitt hjärta. Du krossade bara mitt liv.”

Eller, gör hon det? Nä, det är jag som har läst slarvigt tidigare, eller så mindes jag fel (man minns alltid fel). Det är ju Humbert som ger henne de orden, ”skänkte henne dem i tankarna”. Det är insikten som kommer till honom. För sent (den kommer alltid för sent). Inte för att det hjälper, för strax efteråt fortsätter han tigga efter hennes gunst.

Ingen behöver berätta för dig att du ska läsa Lolita, eller Nabokov överhuvudtaget (Blek låga är också bra, apropå). Fioretos långa efterord är något som du inte heller ska undvika, inte minst för att han tar upp de plagiatanklagelser som uppstod för inte så länge sedan, att Nabokov skulle ha lånat otillbörligt mycket från en novellsamling av den obskyre tyske författaren Heinz von Lichberg. Att en författare som i så hög grad ägnar sig åt dubbelgångare, härmning och kopiering själv kallas för härmare och kopiatör och plagiatör, det blir i sig exempel på mimikry. Huvudsaken är vad man gör med materialet, och där måste ju sägas att Nabokov hör till de mest originella författarna: då kan det kvitta om vi kallar det att knycka eller att låna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar