Faskikel 13. Himmelska sår, Emily Dickinson, översättning UKON och Jenny Tunedal, Anti

 

Länge levde jag i villfarelsen att jag förstod Emily Dickinsons dikter. Det berodde förstås på att jag tillägnade mig dem i de tidiga svenska översättningarna, som inte nöjde sig med att hyvla bort alla egendomligheter, utan tog till det finaste sandpappret för att putsa halvrimmen till fullkomlighetens kadenser. Så Johannes Edfeldts eleganta översättning från 1949: ”Att övervinna ödet / skall lyckas endast få. / Det är förfärligt vanskligt / men det kan gå ändå.” Ställ det mot originalets kärvhet: ”Superiority to Fate / Is difficult to gain / ’Tis not conferred of any /But possible to earn”.

Det är inte att säga för mycket om man hävdar att det rör sig om två väsensskilda poeter: den svenska utslätade och milda skönanden mot den engelska kaxigt utmanande upproriska anden. Lyckligtvis har 2000-talet skänkt oss flera separata nyöversättningar, från Ann-Marie Vindes bokstavstrogna återgivningar i två volymer och Ann Jäderlunds besynnerliga nytolkningar i Gång på gång ärskogarna rosa. Vilken jag föredrar? Båda två!

De senaste åren har ett märkligt projekt inletts av de egensinniga poeterna UKON och Jenny Tunedal, som metodiskt börjat översätta de häften, faskikler kallade, som Dickinson färdigställde och sydde ihop med nål och tråd. Fyrtio sådana föreligger, och efter nummer 26, 34 och 40 har de nu översatt Faskikel 13, som fått titeln Himmelska sår. De trycks i 500 exemplar vardera, så här gäller det att inte vila på hanen för den som vill läsa poeten som kunde inleda en dikt med raden ”My Life had stood – a Loaded Gun”. (Den här dikten hittas översatt förresten i Faskikel 34.)

Redan från början stod det klart att UKON och Tunedal var uttalat ute efter att frilägga dikternas ”harmoniska skönhet” (tips: läs de bifogade blad som utgör deras förord till varje häfte). Därför ignoreras i stort sett också Dickinsons halvrim – ”soul” ställs mot ”all”, till exempel i dikten som inleds ”’Hope’ is the thing with feathers -”, som ingår i detta häfte: ”’Hopp’ är en sak med fjädrar –” Det rör sig mer om översättningar än tolkningar, som styr vår blick mot originalen, och lär oss läsa Dickinson med ännu större noggrannhet. I en dikt som sammanställer flyktingar med fåglar leker poeten med adverbet ”too” och prepositionen ”to”, som inte riktigt går att tillämpa på svenska förhållanden. Därför blir originalets rader ”When Heaven - was too common - to miss - / Too sure - to dote upon!” något svagare i översättningen: ”När Himlen – var för alldaglig – för saknad – / För säker – att beundra!”

En kunde tro att de här häftena är något för finsmakare, men jag tippar att var och en som har ett uns intresse av poesi i generell mening har god anledning att leta upp dem. Här finns förvisso sällan de mest kända dikterna, men å andra sidan går det att följa en utveckling, genom att dikterna här tillkom under en februarimånad det år hon var som mest produktiv – 1862, som innebar drygt en dikt om dagen. UKON och Tunedal skriver i förordet att dikterna ”äger ett slags närmast skandalösa kvaliteter, som uppstår i kontrasten mellan känslans eller motivets avgrundsmörker och stilens lycka, i kombinationerna av lek och allvar.”

Så ska också Dickinson läsas: som en poet med nästan obegränsad visionär förmåga, med en blick som vänder sig rätt in i den egna själen och inte väjer för något den ser. Hon är lekfull, illmarig och vild, och befinner sig alltid steget före sin läsare (det säkraste tecknet på att vi har att göra med ett geni). Det är dikter som uppmanar oss att läsa dem respektfullt men inte vördnadsfullt – eller menar jag vördnadsfullt men inte respektfullt? Dickinson är så lekfull att man anar sig höra ett fnitter eka mellan diktraderna, ett gäckande skratt eller bara skymten av ett leende. Hon är lika självmedveten som undflyende.

Det kanske tål att påpekas, hur omåttligt kul en har med hennes dikter? Det här utmanar bilden av både den ensamma nuckan och den sorgetyngda intellektuella poeten som endast levde i sitt huvud. Hon är lika kaxig som hon är ödmjuk, och i de nitton dikterna i den här samlingen erbjuder hon ständigt nya perspektiv på världen. Som läsare ställs man inför den omöjliga frågan: hur åstadkommer hon detta?

Givetvis till stor del genom en förtätning som en annars bara hittar hos Sapfo och Paul Celan, det vill säga en ordens knapphet: ”Styrka är bara Smärta – / Ankrad – i Disciplin” (”Power is only Pain - / Stranded - thro’ Discipline”). Förmågan att säga mycket med få ord har blivit allt mer sällsynt. Men hur stort mästerskap Dickinson än förevisar i den disciplinen ligger inte storheten enbart i de många oförglömligt starka raderna, utan mer i hur hon binder samman dessa ögonblickligt självlysande fynd i ett större sammanhang.

Och just därför blir faskiklarna sådan värdefull läsning, genom att de tar oss rätt in i poetens verkstad, och vi förnimmer hur tankarna gick hos henne när hon lät binda samman just dessa dikter i just dessa häften. Det finns mycket ljus i den här volymen, påpekar UKON och Tunedal, något jag inte förnekar. Det finns också mycket smärta. ”Himmelska sår” är en underbar titel, hämtad ur den andra av samlingens mest välkända dikter, den som inleds ”There’s a certain Slant of light”. Dickinsons ord lyder ”Heavenly Hurt”, med just de versalerna – en sammanställning som bara kunde komma från henne.

Vadan denna smärta? Kanske det har att göra med en av de få kärlekshistorier som hon upplevde. En av de längre dikterna målar upp ett scenario där tystnad råder (ungefär som när kyssar slukar allt prat), och ”Var och en var för den andra – en förseglad kyrka” (”Each was to each - the sealed church”):

Timmarna ilade – på timmars vis –

Hölls hårt – av giriga händer –

Sedan – två ansikten på Däck – blickar bakåt –

På väg mot motsatta Länder –

Jämför originalet: ”The hours slid fast - as hours will - / Clutched tight - by greedy hands - / So - faces on two Decks - look back - / Bound to opposing Lands -” Jämför Sven Christer Swahns tidigare översättning: ”Som timmar plägar – timmar gick och kom, / fasthållna hårt av girig hand – / som ansikten på två däck ser sig om / på väg mot skilda land.”

I diktens konsekvent genomförda religiösa bildspråk jämförs lidandet med det Jesus utstod på Golgata. UKON och Tunedal översätter originalets vackra avslut, ”Justified – through Calvaries of Love!” med ”Rättfärdigat – på Kärlekens Huvudskalleplats!” Swahns avsevärt tamare avslut kräver två rader: ”genom Golgatahav av kärlek / uppstår till Nytt Förbund.”

Hur vågade då Dickinson skriva så här djärvt? Att hon vägrade publicera sig under sin livstid kan ha spelat in. Tio dikter publicerades ändå, men det skedde inte på hennes initiativ, och det är oklart om hon ens kände till att de fanns i tryck. Ur den här samlingen ingår en dikt som inleds ”Lågar i Guld – och / Slocknar – i Purpur!” Den trycktes 1864 i Drum Beat, en tidning i New York, då under titeln ”Sunset”. Olyckligt nog följde titlarna med i de första postuma volymerna med hennes dikter – så också i min första bekantskap, den diminutiva volymen med översättningar av Erik Blomberg och Johannes Edfelt, från 1949. Ett par år senare, 1955, utkom äntligen Thomas H. Johnsons definitiva samling med 1775 dikter, där tyvärr 25 av dem behöll de godtyckliga titlar som Dickinson själv inte hade något att göra med.

Att hon valde att inte publicera sig kan ha gynnat hennes poesi, och gjort den ännu mindre anpassad efter marknadens krav. I brist på en komplett samling översättningar av Dickinson är UKON och Tunedals översättningar välkomna. Flera av dikterna här har mig veterligen inte översatts till svenska tidigare.