Förra fredagen var det världspoesidagen, och jag inbjöds av skolbibliotekarierna att läsa poesi på svenska och engelska. Jag valde Ann Jäderlund som en belöning till eleverna, att de en gång i livet skulle få höra poesi av världsklass. Och på engelska givetvis Dylan Thomas. Kanske av den anledningen att jag ville få chans att säga: ”Welcome to the tortured poets department: I’m not Dylan Thomas, you’re not Patti Smith, this ain’t the Chelsea Hotel”.
Men också för att Thomas dikter är så oerhört tacksamma att läsa högt. Jag valde ”And death shall have no dominion” och ”Love in the Asylum”. Båda ingår i det urval som Modernista nyligen publicerat, Och döden skall icke längre råda, som samlar de två utgåvorna i Jan Bergs översättningar från 1957 och 1977, då under titlarna 19 dikter och 39 dikter. Min första bekantskap med Thomas dikter gjordes under min sejour i Bollnäs, där jag på det osannolikt välförsedda biblioteket hittade någon av de två Berg-översättningarna, och ivrigt påhejad av rött vin och eventuellt annat läste jag febrigt de berusande dikterna, och tyckte för en tid att det var bland den bästa poesin jag hade stött på.
Tycker jag så fortfarande, eller är Thomas en poet för ungdomen? Den poet han kanske mest liknar är förstås Rimbaud, och det brukar anföras att sådant måste man upptäcka i ungdomen för att ha behållning av. Häromåret kom i Rámus försorg den sena diktsamlingen Död och öppningar, i Axel Englunds översättning, och den påminde oss om att Thomas inte direkt hör till de flitigast översatta engelskspråkiga poeterna. Att Taylor Swift i fjol sjöng om Dylan Thomas har förstås ökat intresset hos just den unga publik som har all potential att gilla honom.
Det är rätt generöst med ett urval av 58 dikter, där det förstås går att hitta många favoriter (om än den kanske allra mest magnifika, ”Do not go gentle into that good night”, saknas). Bergs kronologi följer i stort sett utgivningstakten – Thomas dog ju endast 39 år gammal och hann bara ge ut fyra och en halv diktsamling. Dikterna i början är därmed skrivna av en brådmogen tonåring, och de är otämjda, och ganska anspråksfulla. Eller förresten, stryk ”ganska” – det är ett ord som saknas i Thomas vokabulär. Här dominerar råhet, excess, hyperbol. Det blir med andra ord "ganska" mastigt, eller så är det jag som är för gammal.
Hade Thomas utvecklat en annan stil om han fått uppleva medelålder och ålderdom? Han skrev också noveller – flera av dem är ytterst läsvärda – och där hade han mer eller mindre tömt hela sitt förråd av barndomsupplevelser, och gjort sig redo att börja skriva fiktion. Det hade varit spännande att följa honom som novellförfattare, med de oinfriade löften som han redan hann visa. Det finns också ett visst annat, för all del mognare tonfall i de senare dikterna. Bästa fotot på honom togs av Lee Miller, och föreställer honom sittande på en stol som guppar oroväckande bakåtlutande och framställer honom som en busig, slyngelaktig poet i färd med att inträda i ännu en ny trotsålder.
Att det fram till för två år sedan, med Englunds översättningar, funnits så få översättningar kan vara en intäkt på att Thomas är en svår poet att översätta. Han är för den delen också svår att sätta in i en litteraturhistorisk kontext. Han var walesare, och även den engelska poesin har inte riktigt gett honom en tydlig plats i sin kanon. Tveklöst var han skicklig i hantverket, och det är synd att så mycket av denna kunskap inte riktigt förmedlas av översättningarna. Berg avstår till största del från att återge rimmen, vilket gör Thomas till en helt annan slags poet på svenska. Detsamma gäller tyvärr de många allitterationerna och assonanserna. Så här blir det när rimmen faller bort. Först originalet:
You by the cavern of the black stairs,
Rung bone and blade, the verticals of Adam.
And, manned by midnight, Jacob to the stars;
Hairs of your head, then said the hollow agent,
Are but the roots of nettles and of feathers
Over these groundworks thrusting through a pavement
And hemlock-headed in the wood of weathers.
Så Bergs översättning:
Bemannad av midnatt jakoberar du
Från grottan på den svarta stegen av kotringar
Över Adams vertikaler mot stjärnorna.
Håren på ditt huvud, sade den ihålige,
Är endast rötter av nässlor och av fjädrar
Över grundvalar brytande genom ett valv
Och odörtdövade i en skog av årstider.
I förordet skriver Anne Holm, universitetslektor i engelska, om hur hans skicklighet har negligerats i den engelskspråkiga receptionen. Hon nämner William Blake som en föregångare (gissa om Thomas uppskattade credon som ”Damn braces; bless relaxes”!), men det går också att hitta en likhet hos irländaren W.B. Yeats och följa hur Thomas inspirerade Sylvia Plath att utmana språket och ordvalen mot ett våldsammare och mer burdust idiom.
Ta bara inledningen till den mest kända dikten, den han skrev som nittonåring och som fått ge namn åt denna samling, där översättningen faktiskt är mer generös med allitterationen (se tredje raden):
Och döden skall icke längre råda.
Döda nakna skall de alla förenas
med månens barn i vinden västan om världen;
när deras ben hackats rena och benen vittrat bort
skall de bära stjärnor vid armbåge och fot;
fast drivna till vanvett skall de förbli vid sans,
fast sjunkande genom havet skall de göras levande med ens,
fast älskande förintas skall kärleken förbli [.]
Jämför originalet:
And death shall have no dominion.
Dead men naked they shall be one
With the man in the wind and the west moon;
When their bones are picked clean and the clean bones gone,
They shall have stars at elbow and foot;
Though they go mad they shall be sane,
Though they sink through the sea they shall rise again;
Though lovers be lost love shall not [.]
Det är onekligen svårt att säga att du kan högläsa den svenska raden ”fast sjunkande genom havet skall de göras levande med ens” och få den att svänga lika nonchalant smidigt som raden ”Though they sink through the sea they shall rise again”. Dylan Thomas skriver helt enkelt så metodiskt och med så distinkt klangfyllda kadenser att det är oefterhärmligt.
Det är en dödsförnekande poesi som svär evig trohet till de stridande krafterna i naturen – både avseende planetens krafter och allt det som styr det mänskliga beteendet. Det finns mycket här som väcker ens inre romantiker till liv och får en att vilja gå till storms mot elementen. Självklart är jag också glad och tacksam över möjligheten att få återuppleva det som fångade mig när jag var i den mottagliga tjugoårsåldern:
En förvandling i årstidernas värld
omvandlar vålnad till vålnad; varje framfött barn
vilar i deras dubbla skugga.
En förvandling blåser månen in i solen,
drar ner hudens luggslitna ridåer;
och hjärtat ger upp sina döda.
Jämför: ”A process in the weather of the world / Turns ghost to ghost; each mothered child / Sits in their double shade. / A process blows the moon into the sun, / Pulls down the shabby curtains of the skin; / And the heart gives up its dead.”
Nyligen initierade Lisa Marques Jagemark en diskussion om översättningskritik (något Borås Tidning sedan en tid praktiserar). Det är en välkommen diskussion, och jag kan bidra med en smula här, när jag upptäcker att sexton av dikterna ingår i Axel Englunds översättning av Död och öppningar. Varför inte beakta hur dikten jag läste förra veckan, ”Love in the Asylum” blir i två olika svenska versioner, om inte annat bara för att illustrera det svåra i uppdraget, och med vilket varierat utfall slutresultaten ståtar. Först originalet:
She has come possessed
Who admits the delusive light through the bouncing wall,
Possessed by the skies
She sleeps in the narrow trough yet she walks the dust
Yet raves at her will
On the madhouse boards worn thin by my walking tears.
And taken by light in her arms at long and dear last
I may without fail
Suffer the first vision that set fire to the stars.
I Bergs översättning:
Hon kom besatt
hon som släpper in förledande ljus genom en studsande vägg,
besatt av himlen sover hon i det trånga tråget
ändå vandrar hon genom, dammet
irrar som hon vill
på dårhusets brädgolv nött av mina vandrande tårar.
Och gripen av ljuset i hennes famn kan jag till sist
kanske helt visst
undergå den första syn som stack stjärnorna i brand.
Och så här översätter Englund:
Hon låter lömskt ljus nå fram
genom den studsande väggen: hon har blivit besatt.
Hon sover trångt i tråget
men går besatt av skyar och yrar bland stoft och damm
efter sin egen vilja
på dårhustiljor slitna av mina vandrande tårar.
När ljuset tar mig till lust och till sist i hennes famn
skall jag ofelbart utstå
den uppenbarelse som tände stjärnornas lågor.
Dikterna ger många prov på något som kunde kallas en hednisk andlighet, en storögd förskräckelse som övertar neutral beundran. Det kunde kallas barnets förtjusning inför allt som gör livet färgstarkt och spännande, och fullt av energi. I något sammanhang yttrade Thomas frasen att barndomsminnen saknar början och slut, och något liknande gäller dessa strukturlösa men ändå hårt sammanhållna dikter. Det är mycket gnistor i dikterna, mycket virilt bildspråk (pungar och sköten är flitigt förekommande), och mycket blod. Hörde jag ordet ”tordön”? Ibland när jag läser dikterna tycker jag mig ana att det här borde ha tonsatts av Jim Steinman, mannen bakom Meat Loafs rockoperor.
Kanske Dylan Thomas alltid har varit en otidsenlig poet, och därför så svår att inlemma i en kanon eller en skola eller ett system. Han är ett särfall. Han är i någon mån en ärkeromantiker, en som skulle skriva under på ett annat av Blakes ordspråk: ”The road of excess leads to the palace of wisdom.” Här är alla Eden redan förlorade på förhand. Visst kan det bli bombastiskt både här och där, men den som orkar ska också upptäcka något ytterligt vackert i rader som dessa, där ”morgondagen gråter i en blind bur / som skall slitas sönder av terror / innan kedjorna sprängs av en flammande hammare / och kärleken dyrkar upp mörkret”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.