Sorg: hur ska den beskrivas för att bli allmängiltig och autentisk? Mer än något annat handlar det om hur den ska bearbetas, alltså i vilken mån en balans ska upprätthållas mellan att fortsätta leva och konfrontera allt det fula som inryms i sorgen. Det är individuellt, kanske du invänder, men ändå finns det nog lärdomar att erhålla från olika skildringar av akut sorg. En sorg som kräver både aktivt deltagande och noggrant kalibrerade pauser.
Där finns Joan Didions bok Ett år av magiskt tänkande, Nick Caves blogg The Red Hand Files, och Roland Barthes Sorgedagbok. Alla tre omnämns i Fleur Pierets bok Julian, som gör ett tappert försök att gestalta sorg. Fleur och Julian har varit ett par i nästan sju år när de bestämmer sig för att genomföra ett konstprojekt – att gifta sig i samtliga 22 länder där samkönade äktenskap är tillåtna. Det ska bli ett manifest för att sätta fokus på de – vid det laget – 172 länder där det är olagligt. Efter fyra äktenskap dör Julian: ”När hon dog tog hon allt ljus med sig.”
Så vidtar berättelsen om dels Fleurs överlevad efteråt och dels samvaron med Julian, och hur sjukdomen långsamt – ibland snabbt – fick henne att tyna bort. Svår sorg kräver stora gester, och Pierets skrivande rör sig nära patetiken. Men så fungerar kärleken, och det är så dess blinda aspekt ska förstås – inte att den enbart gör oss blinda för den älskades brister (för det gör den), utan också att vi blir blinda för dess uttryck; det vi uppfattar som djup originalitet i våra kärleksbudskap reduceras till slitna klichéer så fort elden har svalnat.
Elden har dock inte svalnat i Pieters krönika, som skrevs strax efter Julians död. Det saknas inte heller brutal konkretion, som i begravningsbyråns diskreta uppmaning att Fleur ska lämna rummet när de ska packa ned Julians lik i en påse, för det brukar vara för traumatiskt att uppleva för de anhöriga. I den här boken saknas en övergripande struktur, som om sorgen har ödelagt den reguljära dramaturgin. Men det betyder ändå något att äga kontrollen över sin smärta: ”Det finns ingen skärm mellan min smärta och livet. Inga försvagade känslor. Bara vassa kanter. Men det är mina vassa kanter.”
Genom berättelsens gång får vi också en dos HBTQ+-historia. Ska det verkligen vara nödvändigt? Ja, det ska det väl, eftersom vi må ha kommit långt i vår progression – kanske i synnerhet i Sverige – men det finns oerhört många fördomar kvar. Vi ges bakgrunden till skämtet om lesbiska – att en flata tar med sig en flyttfirma till andra dejten, för om hon väl hittar någon gäller det att hålla fast vid henne, speciellt under tider när homosexuella måste hålla låg profil och inte visa sin kärlek öppet. Svaret på frågan vad en homosexuell man tar med sig på en andra dejt lyder: ”Vilken andra dejt?”
Det här är en roman som rör sig i queera områden, där det roligaste uppstår när Pieters – vars bakgrund är att hon tidigare var gift med en man – berättar om vilka hon förälskade sig i som ung: Boy George och Joey Tempest (han med det rosa läppstiftet), och Julian uppfattar det som väldigt gay. Redan som barn visste hon också vad hon skulle bli, och var nog aktivist redan innan hon slagit upp ordet i en ordbok, då hon berättade om sitt drömjobb – författare – och fick korrigera de som trodde att hon menade ”författarinna”.
Pieters berättar om sorgens fysiska aspekter. Under sin tid tillsammans skapar de nättidskriften Et Alors? (Än sen då?), och intervjusvar från olika HBTQ+-personer inleder bokens kapitel. Det kan uppfattas som en smula skrytsamt, eller om det bara är berättigad stolthet över vad de åstadkom. Gränsen är hårfin. Men Pieters ger sken av att vara en överpresterande person, eller om hon bara är en av de många konstnärstyper som utrustats med vassa armbågar.
Om jag har några andra problem med boken gäller det etiken. Siri Hustvedt citeras på omslaget i en uppskattande blurb – något som hade varit klädsammare om det inte vore för att hon flera gånger omnämns som parets favoritförfattare, och att Pierets också blir bekant med henne under sina resor till New York. Det är en liten invändning, för framför allt tycker jag att det här är en övertygande gestaltning av något som ingen av oss undslipper – den handgripliga förtvivlan som sorgen innebär. Budskapet må vara beklämmande när Pierets resonerar kring sorgens ”utsiktslöshet” (språkets styggaste ord), men nog går det att sätta sig in i hennes omständigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.