En fluga kommer genom en halv skog, Herta Müller, översättning Aimée Delblanc, Faethon

 

Hur skulle den idealiske författaren se ut? Kanske så här: hen skulle ha Franz Kafkas förmåga att skriva inledningsmeningar, Jorge Luis Borges äventyrlighet, Clarice Lispectors fantasi, Sapfos precision, Virginia Woolfs inlevelseförmåga, Dorothy Parkers humor, Elfriede Jelineks raseri, Marcel Prousts minne – samt Herta Müllers känsla för titlar. Eller vad sägs om Människan är en stor fasan på jorden, Redan då var räven jägare, Kungen bugar och dödar, Idag hade jag inte velat träffa mig själv och Lögnen är ett klätterdjur?

Till dessa originella men aldrig sökta titlar sällar sig nu En fluga kommer genom en halv skog. Det är en bok med tio texter, där lejonparten utgörs av offentliga tal, men titeltexten är en monolog som tidigare funnits som ljudbok. Hon skriver om begrepp som trollats bort i den samtida diskursen, ord som i de flestas öron nog klingar vagt bekanta – ord som ”värdighet” och ”frihet”. Mer handlar det om fruktan, något hon hade djup förtrogenhet med efter sin uppväxt i det kommunistiska Rumänien. Men också om den svårt paradoxala hemlängtan som blir exilens följeslagare.

Att tänka fritt är en ynnest nog få av oss i Sverige värdesätter, utan bara tar för given. Men vad säger att de rådande förhållandena kommer att kvarstå? Historiskt sett har inskränkningar skett på platser där man inte kunde ana att totalitära system skulle slå ned sina bopålar. Och Müller skriver om orättvisor på många olika nivåer i dessa texter. Exempelvis såg tyskarna till att inte behöva be om ursäkt och utdela skadestånd till de efterlevande till alla de romer och homosexuella som hade förföljts och mördats under nazitiden, eftersom de påvisade att de inte straffades för att vara just romer eller homosexuella, utan för att de var asociala och brottsliga – därmed hade inga fel begått. ”Var vänlig passera, här finns inget att se”, liksom …

Så dröjde det till 2002 innan homosexuella erkändes som offer för nazisternas verkställande skändligheter. Müller själv debuterade 1982, och i en recension i de rumänska tidningarna summerades den negativa kritiken med orden ”Åt var och en det han förtjänar”, vilket var inskriften på koncentrationslägret i Buchenwald. I detta kommunistiska Rumänien var fascismen ständigt närvarande: ”Den röda socialismen var brun i huvudet”, skriver Müller lakoniskt.

Vad Müller åstadkommer är perspektivförskjutningar. Hon visar hur värdighet långt ifrån enbart är en abstraktion. Mer handlar det om att befinna sig i en konkret situation, och därifrån erfara antingen värdighet eller dess motsats (förnedringen, kränkningen). Värdighet är ingen teori, utan en praktik, och det är inte utan att det går att se Müllers hela författarskap som en uppmaning att låta ord gå till handling. Det här gör hon i starkt koncentrerade texter, även om den här boken som helhet är lite ojämn (allra bäst är nog första texten, ”Osynligt bagage”).

Till stora delar fungerar den här boken som en instruktionsbok i hur du ska leva med värdigheten i behåll. Müllers liknelser är dråpliga. Ett exempel handlar om ordspråket med katter som hoppar förbi vattenpölen – en människa gör rätt i att hoppa rätt ned i denna pöl, och vägra vara konforma och följa alla andras exempel. Att människor är så konforma blir annars något den förtryckande makten vet att utnyttja – helst ska vi alla tänka och uppföra oss exakt likadant som de andra. I boken finns texter om överlevnad och flykt, och förslaget att rädsla och mod ofta visar sig vara samma sak.

Hon skriver om den kinesiske dissidenten Liao Yiwus, men annars är det relativt ont om hållpunkter och referenser. Den som tagit del av hennes Nobelprisföreläsning ( ”Varje ord vet något om den onda cirkeln”, 2009) minns kanske näsduken. Den plockas fram även i en av texterna här. Den som plågas och förföljs tvingas förstås lära sig detaljernas oerhörda betydelse, där minsta skillnad eller nyansförflyttning kan vara skillnad på att överleva och att dö. Så handlar det i viss mån också om kulturkrocken när hon kom till Tyskland från Rumänien, och upptäckte att tyskarnas humor inte samverkade med hennes egen – när de skrattade var hon allvarlig, och vice versa. I en essä om humor, ”Titta så de skrattar. Nej de gråter”, skriver hon: ”Humorn är det surrealistiska som ligger nära till hands, och det man behöver för att kunna andas när man kvävs av det reella.”

Att trakasserierna inte upphörde visar Müller också med den rumänska statens sista spratt – för det är inte sant att de saknade humor, bara det att den var så grym. I hennes pass stämplade Secutitate att hon avreste den 29 februari 1987. Det var inget skottår, så under lång tid tvingades hon förklara för varje tyskt tjänsteman denna missvisande stämpel, en procedur som kunde ta en halvtimme i anspråk. Maktfullkomligheten syntes också i de långa förhören i Rumänien:

Vad tror du att du är.

Jag svarade: Jag är en människa som ni.

Varpå han sa: Det är vad du tror. Det är vi som bestämmer vem du är.

Diktatorer och fanatiker har alltid haft svårt för humor (se Amos Oz essä i frågan). Det beror, menar Müller, kanske på att humorn är så gränslös och oförutsägbar. Det handlar om att släppa kontrollen, men framför allt om att ha självdistans. Se dig omkring i hur världen ser ut nu, och upptäck hur lätt det är att peka ut de humorlösa politiska ledarna.