Mullvadens kärlek till buffeln, Erik Lindman Mata, Nirstedt/Litteratur

 

I sin dikt ”An Arundel Tomb” skriver Philip Larkin avslutande: ”Our almost-instinct almost true: / What will survive of us is love.” Det kan vara värt att påminna sig om det när världen är i ett uselt skick, att det finns något som bärs av en starkare kraft än osämjan och hatet. I poesin går det också att hitta incitament på en annan världsordning, som mindre handlar om att öka klyftor och orsaka missunnsamhet.

Nu invänder du kanske att Erik Lindman Mata inte har mycket gemensamt med Larkin. Under sin fyrtioåriga karriär som poet gav Larkin ut fyra tunna diktsamlingar, medan Lindman Mata – som debuterade med den formidabla Pur 2020 – snart gett ut lika många redan (sex böcker om man räknar pamfletterna). Fast något säger mig att Larkin – som med tiden skulle bli Englands mest älskade poet – kan vara ett riktmärke för Lindman Mata. Nu utkommer hans diktsamling Mullvadens kärlek till buffeln, som är lika ambitiös som debuten. Om han fortsätter i den här stilen kommer han att bli så folkkär en poet kan bli i Sverige.

Boken består av fem sviter, som tecknar porträtt av människor i nöd. (Vi är alla i nöd.) Han laborerar med olika tekniker, som lite slarvigt kunde kallas ”modernistiskt” – ännu en sak han inte har gemensamt med traditionalisten Larkin. Boken är kvadratisk, och boksidan utnyttjas i några av sviterna genom ord och bokstäver och skiljetecken som ställs långt ifrån varandra. Diktjaget går i dialog med världen, men inte på det storslagna viset som får texten att bli en väckelsepredikan.

Lindman Matas dikt är expanderande, och han söker nya utlopp och nya vägar för kreativiteten. I det ibland läckande narrativet finns pojken Ilja, samt aktivisten Rosa Luxemburg, som ibland citeras. Genom hela boken inryms på ett direkt plan allt det världsliga som är värt vår uppmärksamhet, värt att bevaras, men också på ett indirekt andligt plan handlar det om bestående värden. Alternativet är det tanklösa skövlandet. Därmed uttrycker boken en empati som fjärmats från den samtida politiska diskursen, tillsammans med ord som solidaritet och medmänsklighet.

I boken finns en uttalad kritik mot det rådande. När han skriver: ”Kapitalismen är en massaker” går det förstås att resonera kring om det är bra dikt eller plakatpoesi – men måste det ena utesluta det andra? Ärligt, går det att beskriva kapitalismen som något annat, nu med facit i hand? Vi kan skylla på individer, men beror inte det oroliga världsläget, denna massaker som vi lever i, på just kapitalismen? Vi befinner oss i en grotesk världsordning som bara gör oss olyckliga. Dikten blir en reaktion på det ohyggliga som pågår i världen, där poeten väljer att tala klarspråk: ”Sorgen är ett slags krokodil som aldrig blir stor, men / växer.”

Men det är en dikt som samtidigt är kryptisk, och det ska inte förnekas att de modernistiska upptågen ges tillbörligt utrymme. I balansen mellan det som står och det som antyds finns den säregna poetik Lindman Mata har utvecklat, i dikter som är lika porösa som de är kompakta. Där måste det gå att upprätthålla stolthet, värdighet och anständighet – de vackraste inslagen i en människas liv, och som vi måste värna om. Vi måste bejaka optimismen, trots allt överdjävligt som vi omges av. Mullvaden och buffeln figurerar i en fabel som dikten frammanar, bland all fragmentisering och allt hyperfokus.

Sviterna i boken varierar mellan konventionell kortdikt, fragment, söndriga sviter där bokstäver, ord och meningar hackas sönder och upprepas – stundtals filtrerat genom Rosa Luxemburgs brev från fängelset. Mycket av ansvaret lämnas över åt läsaren. Det är ett estetiskt val som påminner om Lars Noréns 60-talspoesi, som ännu en ingivelse om vilket öde som kommer att skänkas Erik Lindman Mata – att bli folkkär, alltså. Om han har något emot det får han lära sig skriva sämre böcker, för det här är – om det nu inte har framgått – en bok som är lika formidabel som debuten.

I den fjärde sviten finns exempelvis en vacker ghasel, där ordet ”flod” tjänstgör lika effektivt som ”gallret” gjorde hos Fröding, samt ett avslutande knippe dikter, som också förtjänar att nå legendarisk status:

Tänk att någon gång få glömma

alla lönelivets konster.

Tänk att vila tungt om natten,

utan händer som måst blöda,

tänk att aldrig binda såren.

Tänk att vaggad mjukt få drömma,

som ett djur – och ock helt bortom

djur – med tystnad mellan skratten.

Låt den stumma tanken göda

det som ordet släppt till tåren.

I en avslutande not nämner Lindman Mata också ”den oavbrutna nakban” mot Palestina, och de amerikanska bomber som används för att utrota den palestinska befolkningen. Med något enstaka undantag är dikten annars inte utpekande, utan skildrar en kollektiv upplevelse av instabilitet och osäkerhet. Som läsare ryggar jag nästan tillbaka av detta klarspråk, som vi väl knappt sett maken till sedan – tja, Göran Sonnevi, eller Athena Farrokhzad. De försöker göra världen om inte bättre så åtminstone mindre outhärdlig. Lindman Matas dikter slutar mitt i ett hopp, i en mening som håller inne med skiljetecknet – för att demonstrera att inget skiljer oss.