Rabalder, Mikołaj Grynberg, översättning Tomas Håkanson, Rámus

 

Förintelsen. Det är temat för polske författaren Mikołaj Grynbergs första skönlitterära bok, efter att ha samlat på sig intervjuer med överlevare från Förintelsen, och effekterna av polska antisemitiska kampanjen 1968. Rabalder heter boken, och i den vittnar 31 mer eller mindre oönskade besökare inför Grynbergs penna. Som bekant är det i år 80 år sedan nazisternas koncentrations- och förintelseläger befriades, och vi vet vad det betyder: en allt glesare skara överlevare. Så nu är det barnen som får ta vid för att berätta om det skändligaste från 1900-talet.

Så länge antisemitismen lever kvar går det inte att sätta punkt för berättelserna från Förintelsen. Det här är en bok som rör sig mellan det muntra och det rysliga. Grynberg är fotograf, psykolog och författare: med andra ord, inte konstigt att folk söker upp honom. Han har själv sagt att han skrivit fiktion som visade sig vara sann. Ett annat sätt att beskriva det är att likna det vid hur skönlitteraturens vackra formel ”tänk om …” ersätts av den mer burdusa ”tänk att …”

De olika rapportörerna har skilda erfarenheter av förföljelse, och många av dem berättar om skamfyllda liv där tystnadskulturen har dominerat uppväxten. Föräldrarna har tigit om sina erfarenheter, och den judiska identiteten har i många fall inte kunnat yppas – av självklara skäl. I en sådan tillvaro lär man sig tyda tecken, eftersom de kan utgöra skillnaden mellan en fridfull kväll och att bli svårt misshandlad. Eftersom vår tid blivit allt otäckare de senaste åren finns en förhoppning att en bok som denna kan fungera som en tankeväckande appell till den hjärtlösa politiken.

Det är ju ofta så att skönlitteraturen laborerar med ting som speglar en faktisk verklighet. De olika berättelserna tar ofta till den typ av humor som bara uppstår från förlorarens perspektiv, invirad i absolut svärta. En av besökarna berättar några skämt för Grynberg, som sägs sakna humor. Nå, besökaren drar några skämt från desperationens sista utpost. Min favorit: juden som inkallas i ett rum med påbudet att genast lämna landet (har ni hört det vidriga ordet ”återvandring”?), utan att kunna bestämma sig vart han ska åka. Han ber om en jordglob och snurrar på den, men blir besviken: ”Har ni ingen annan jordglob?”

Besökarna pendlar mellan besvikelse och aggressivitet. Hemlighållandena har gått i arv genom familjen, och skapar förstås stor förvirring kring den egna identiteten och tillhörigheten. Barndomens normaliserade pennalism ges också uttryck i några av berättelserna, men det skymtar också historier från lägertillvaron i andra världskriget. Som i en berättelse där ett barn får för sig att släpa benet efter sig och inte förstår varför mamman reagerar så starkt, förrän hon får höra att om hennes mor hade överlevt lägret om hon inte hade släpat benet efter sig och blivit avrättad som oduglig.

I många av berättelserna får vi ta del av historier om familjer som slits sönder inifrån av trauman och stigmatisering, eller det som vi på nutida språk kunde kalla ”autentiska problem”. En person berättar om hur det var i de polska gettona under andra världskriget, att kvinnorna slutade menstruera – som att naturen sade stopp, att det var lönlöst att bli gravid om det bara kunde leda till att barnen skulle möta en säker död. I många av berättelserna finns en sorg över att vara utestängd från normalitet och trygghet.

Det är sannerligen en ovanlig metod för en skönlitterär bok, detta att skapa ett slags körverk med röster som både låter individuella och samstämmiga. En polsk Spoon River Anthology med de levandes levnadsteckningar. Den kom på polska 2017, och att den kommer på svenska nu är en välbehövlig påminnelse om antisemitismens olika former, som långt ifrån har klingat av i de ovärdiga tider vi lever i nu.