att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 juni 2019

Barnet, Kjersti Annesdatter Skomsvold, översättning Ylva Hellerud, Sekwa; Mor om natten, Niels Fredrik Dahl, översättning Stephen Farran-Lee, Natur & Kultur; The Hills, Matias Faldbakken, översättning Helena Sjöstrand och Gösta Svenn, Mondial


Av tre nya norska romaner är två självbiografiskt anstrukna. De är båda läsvärda, och lika bra, men helt annorlunda, är Matias Faldbakkens schematiska roman om en kypares sammanbrott.

Nyligen skrev Kerstin Ekman en krönika i Dagens Nyheter, och ondgjorde sig över trenden med autofiktion, och önskade sig mer påhitt, mer fantasi. Men jag skulle inte vilja vara utan vare sig Karl Ove Knausgårds Min kamp eller Vigdis Hjorths Arv och miljö, för att bara nämna två exempel på framgångsrika romaner med självbiografiska utgångspunkter.


De råkar också vara norska exempel. När jag tar mig an några av vårens norska romaner blir det tydligt att trenden med autofiktion inte är i avtagande. Kjersti Annesdatter Skomsvolds Barnet skildrar i koncentrerad form en nybliven mammas tillvaro med barnet, med ett äldre syskon, med maken Bo, som ges ovanligt mycket utrymme.

I hög grad är det en berättelse om skrivandet, och hur det ska kombineras med föräldraskapet. Det blir en kamp mellan skrivandet och sömnen, vad som ska prioriteras. Hur hon har använt skrivandet som en förevändning för att slippa leva, men hur hon nu tvingas konfrontera livet i all sin vardaglighet.  

Annesdatter Skomsvold väjer inte för smärtsamma insikter i sin stramt komponerade kortroman. Det är osentimentalt, men ändå känslosamt. Här finns en tankemässig skärpa investerad i texten, och får den att vibrera av liv och närvaro. Mitt intryck är att det är en modig bok, som vågar visa även mindre önskvärda sidor hos berättarjaget.

På tal om Knausgård liknar det här i viss mån hans senare projekt om de fyra årstiderna, skrivna till ett av hans barn. Men Annesdatter Skomsvolds bok är mindre encyklopediskt allomfattande. Gemensamt har de oron, bristen, tillkortakommandet. 

Modern ur barnets perspektiv är Niels Fredrik Dahls ärende i Mor om natten. Om Barnet var en mörk bok är det här något ännu mörkare. Berättaren – här kallad ”författaren” – börjar läsa sin mammas efterlämnade dagbok när hon dör. Innehållet är – tja, säger jag nattsvart har jag inte sagt för lite.

Det handlar om psykisk ohälsa, om alkoholism, om otillräcklighet som förälder. Oerhört närgånget och detaljerat skildrar Dahl moderns terapi, hur hon upplever sig förvandlad till en varg. Han gör det med hjälp av korta utdrag ur den dagbok eller snarare nattbok som han läser med stigande fasa – men också stigande förståelse för en mamma som han aldrig kommit nära medan hon levde.

Bra litteratur ger idéer, stimulerar till nya tankar. Dahls porträtt av modern är präglat av den största omsorg, och genom att skriva något som jag uppfattar som totalt ärligt saknas all spekulation. Det är en undersökande text, som på ett modigt sätt konfronterar den potentiella avgrunden inom oss.

Den djupa inlevelse som finns här är något unikt för litteraturen. Dahl förmedlar mammans förtvivlan, men avstår från frestelsen att göra den konstnärlig eller stilfull, och inte heller förskönad. Hans text är renodlad, dämpad, balanserad – och helt renons på störande klichéer. Det avvaktande förhållningssättet är ytterst fruktbart. 

Vad som visas är den rikedom som finns, och då menar jag inte enbart inom litteraturen, utan inom våra liv. Att vi kan bära på dessa erfarenheter, så många av oss, utan att det kommer andra till del, bara för att vi är så förbannat slutna. Och då vill jag hävda att det visas tack vare autofiktionens egna estetik.

Men det blir också en roman som bestrider estetiska kategorier. När jag läser Mor om natten inträffar ibland det sällsynta att den sätter min roll som kritiker ur spel; jag upptäcker att jag läser långa sjok utan att reflektera över att jag ska skriva den här recensionen, helt enkelt därför att det är så bra. Först i efterhand slår det mig, och hur ska jag då kunna formulera ett omdöme utan att landa i just störande klichéer?

Dahl släpper fram sitt eget mörker i en successiv nedstigning i ett eländigt äktenskap, och skriver ärligt om den egna alkoholismen. Det är en typ av ärlighet som ofta saknas utanför litteraturen, och ärligt talat kan det kvitta om man kallar det roman eller självbiografi, så länge det är så här exemplariskt utfört.    

Länge är jag oroad och frustrerad när jag läser Matias Faldbakkens roman The Hills. Den är framförd på ytlig och opersonlig prosa, med en detaljrikedom som tenderar att göra sig beroende av irriterande många upprepningar. Personerna är anonyma, och ingenting händer. I stället för intrig serveras vi minutiösa beskrivningar av interiörer.


The Hills är namnet på en restaurang, där huvudpersonen arbetar som kypare. Vi följer hans inre värld, och det sammanbrott som drabbar honom när en av stamgästerna, kallad ”Grisen”, tar med sig en ny kvinna till sitt bord. Hon kallas ”Barndamen”, och detta räcker alltså för att få kyparen att mista balansen och börja begå misstag.

Ja, och där på restaurangen finns också andra gäster, den ena mer excentrisk än den andra. Som alkoholisten Sellers, vännen Edgar med sin nioåriga dotter som plåstrar om vår huvudpersons tumme, och tja, det är ungefär allt som händer i denna märkliga roman.

De minutiösa beskrivningarna får romanen att bli ganska svår att tycka om. Persongalleriet liknar marionetter som slängs in i olika situationer. Dialogen rör sig alltid kring obetydligheter: en passare behöver skruvas ihop, en person som jobbar i en parfymaffär är lycklig, en kvadrupel espresso tillagas …

Mitt första intryck är alltså frustration, och jag är beredd att avfärda det som en bagatellartad roman. Men samtidigt är det befriande att någon gång få läsa något som är oförutsägbart och som mer antyder katastrofscenarion än skriver ut dem. Den lågaffektiva kyparen ter sig allt mer trovärdig i sin stegrade klantighet, och blir en förebild för kontinuitet och inställningen att allt inte behöver förändras.

Någon reguljär roman är det inte, och delvis därför vill jag slå ett slag för den. Som arbetsplatsskildring ger den också ett äkta intryck. Kyparen vinner över mina sympatier till slut, och blir så en representant för ett slags liv som det är lätt att beundra och kanske också känna sig lite avundsjuk inför.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/6 2019)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar