Utsidans klass, A-K Selberg, Wahlströms & Widstrand

 

Hösten 2017 var en period som i efterhand ter sig overklig, när nyheten om den så kallade kulturprofilen briserade på nyhetsredaktionerna, och Svenska Akademien fick en smäll som den har försökt hämta sig från därefter. Startskottet avfyrades med Matilda Gustavssons reportage i DN, där arton kvinnor – några anonyma, några namngivna – vittnade om olika grader av övergrepp som begåtts av Katarina Frostensons make. Det var mycket rök, men det hade föregåtts av en himla massa eldande, i årtionden, vilket alla som var någorlunda insatt i det svenska kulturlivet visste.

När framtiden ska sätta sig in i denna den kanske största skandalen som drabbat detta svenska kulturliv får de sålla dokumenten väl. Sedan tidigare finns Gustavssons Klubben, och Elise Karlssons nyckelroman Smuts. Den som vågar kan också ta sig an någon av Katarina Frostensons fyra böcker (K, F, A och Alma). A-K Selberg, som var en av de arton i reportaget och den som också rapporterade en polisanmälan mot han som i boken kallas ”JC”, kom tidigare i höst ut med Utsidans klass. Den presenteras som roman, men liknar mer ett dokument. Selberg varvar historien kring #metoo-hösten med en uppväxtskildring.

Det finns förvisso en poäng med att ta med uppväxten, men det får också boken att splittras i två ojämlika delar. Det hade inte räckt att bara skriva en roman om hennes till viss del intressanta uppväxt, med en mamma som jobbade som advokat och ibland åt Kvinnojouren, den nära relationen till brodern Lars, och en farfar som rökte en försvarlig mängd gula Commerce. Däremot hade det räckt att bara skriva om kulturprofilen, om våldtäkten, om Forum, om den perverterade värld där hans beteende frodades. Det hade då blivit en mer hanterbar text än denna koloss på närmare 600 sidor.

Kanske uppväxtskildringen hade klarat sig bättre på egen hand? Nu överskuggas den delen av hösten 2017 och våren 2018, ett skeende som successivt också tillåts ta över berättande. Boken fungerar annars som en påminnelse om hur snabbt det gick, att vi följde angreppet i realtid. Vips, där avgick Sara Danius. Vips, där avgick ledamöter, somliga för gott, och somliga för att återvända. Vips, där försvann Katarina Frostenson och JC ut ur Sverige. Interfolierat med berättelsen finns noggranna redogörelser för nyhetsinslag, sessioner där författaren går i psykoanalys, och en del drömmar.

Det är myllrande, och många av karaktärerna – människorna i Selbergs närhet – identifieras ibland endast med förnamn. Det liknar en dagbok, med utförliga genomgångar av vardagen med två barn. Hon jobbar på ett förlag, som jag tror är Modernista. Hon forskar på Södertörn, om Hannah Arendt och Martin Heidegger, och stångas med ledningen, angeläget om att rädda sitt eget skinn. Hon klargör vilka som hade bärande roller i det ödesdrama som utspelades tiden efter Gustavssons publicering i DN, och ganska stor del av romanen handlar också om det krävande och mödosamma arbetet innan den texten publicerades.

Det finns en lågintensiv humor i Selbergs stil. En gång hör hon en äldre man i en kassakö lägga ut texten om skillnaden mellan att suga kuk och våldta någon, och att kvinnorna som anmält JC bara var ute efter att få egna fördelar i kulturvärlden. Hon avbryter honom med ett barskt: ”Det är mig du står och snackar om!” Det finns också en försvarlig gnutta magisk realism, som fungerar sämre. Analyserna av händelserna är ibland användbara, även om det hade gått att göra mer av den oftast outtalade diskussionen av klass, och den osunda tystnadskultur som kultureliten omgärdade sig med.

Den här boken kom alltså tidigare i höst, och jag har dragit mig för att läsa den. Dels för att jag inte haft tid, dels för att det känns som att det gått för lite tid, sju år. Spänningsmomentet kring åtalet försvinner också när utgången redan är känd. Eller så är det bara för att jag anat att svaren inte står att finna här. Hur kunde det ske? är kanske också en överflödig fråga. Saker händer för att det går. Två ord från Frostensons bok Joner: ”allt går”.