Rätt ofta upplever jag den svenska samtida romanen som provinsiell. Den rör sig i maklig takt i sina gamla nötta spår, som om den gjort sig blind för vad som sker annorstädes, med romaner som förevisar myriader av blandformer. En sådan roman som Cecile Pins Vandrande själar, hade den kunnat skrivas i Sverige? Inte ännu.
Författaren har växt upp i Paris och New York men bor nu i London, dit hon flyttade för att plugga filosofi. Här har hon utgått från sin familjs historia som båtflyktingar från Vietnam strax efter det vi kallar Vietnamkriget, men som bekant går under namnet Det amerikanska kriget där. Efter den farofyllda båtfärden är familjen reducerad från sju medlemmar till endast tre. Äldsta dottern Anh och de något yngre bröderna Thanh och Minh. De hamnar så småningom i England, i flyktinglägren vid Sopley, Hampshire. På radion spelas The Clashs dänga ”London Calling”.
Pin låter Anh bli fokus för denna udda familjekrönika. Udda på så sätt att den inte är helt kronologisk när vi följer förloppet från slutet av 70-talet fram till mars 2023. En av de döda bröderna förekommer som ande – hans partier aktiverar tårkanalerna på den mest förhärdade kritikern – och så lägger sig då och då Jane i, en av döttrarna till den vuxna Anh, och som likt författaren ägnar sig åt filosofistudier. Det udda ligger också i stilen, eller stilarna – där Pin elegant manövrerar genom olika framställningssätt.
Som redan titeln antyder kan den här romanen innehålla spår av magisk realism. När Anh anländer till England blir hennes första möte med den brittiska kokkonsten ungefär lika smärtsam som det var för Farishta i Salman Rushdies Satansverserna. Närvaron av andar kan också erinra om Han Kangs första roman Levande och döda, som skildrade militärens massavrättningar av civila i Sydkorea. Detta inte sagt för att förminska Cecile Pin, som mer än väl infriar alla ens förväntningar på en roman som kombinerar sina språkliga infall med en uppenbar vilja att förmedla en erfarenhet. Och framför allt: att göra det på ett helt unikt sätt.
Ett sätt som ofta tar andan ur en, som åstadkommer något som i brist på annat kunde kallas ”tappa hakan-effekten”. Jag läser boken på balkongen, utan att märka att det blivit för kallt för mina bara fötter, och för den delen har mitt ben somnat under läsningen, och så måste jag lägga undan boken då och då av två orsaker – dels för att det är så bra att jag inte vill bli klar, och dels för att det är så starka känslor att jag måste hämta andan.
Och så tänker jag att det viktiga här är inte alls den tekniska skickligheten. Visst, det här är en originell roman. Men att skriva handlar bara till hälften om kunskap, och detsamma gäller förstås också för musik, måleri, etc. Handlaget är viktigt, men inte helt avgörande. Att skriva en roman är svårare än det ser ut – tro mig, jag har läst för mycket för att inte tvivla på det här. Vad Cecile Pin gör är att hon öppnar nya världar, ger inblick i någon annans liv, för att visa vad som förenar oss. Det är det mänskliga perspektivet, och det är nödvändigt för att det inte bara ska bli en bländande teknisk uppvisning. (För ett bra svenskt exempel från senare år: Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar, en av få svenska romaner som var genuint rolig att läsa.)
Och förlåt om jag blir långrandig nu, men hur står människor ut, de som frivilligt avstår från detta? När detta finns tillgängligt, varför väljer de annat? Nu säger jag inte att det enda som gör den här romanen bra är att den hanterar ett känslomässigt stoff. Det går utmärkt att också läsa den som en lärobok om sorg. Pin visar att den kan vara både ful och våldsam, men hon understryker också att den är individuell. Ingen kan döma ut ditt sätt att sörja. För sorgen är både kulturellt betingad och irrationell, liksom alla starka känslor. Ett samhälle som reglerar sorgen är ett dött samhälle.
För den delen kan Pin skriva sakligt när ämnet så kräver, till exempel när hon beskriver de övergrepp som utfördes på kvinnor och barn under flykten i slutet av 70-talet, men också att det fortfarande förekommer. Få människor är lika desperata som människor på flykt, och få människor utnyttjas lika cyniskt och avskyvärt. Och vem skriver deras historia, de människor som är på flykt nu i vårt århundrade? Här finns det fog att diskutera begrepp som kvalitet – det här är en strålande roman – och kvantitet – men är den ett lysande undantag eller är den ett mönster? Ett närstående exempel: Maja Ekelöfs roman Rapport från en skurhink växte oerhört mycket uppmärksamhet när den kom 1970, men påverkade den i längden förhållandena eller synen på städerskor?
Pins roman utkom på engelska i mars, och finns alltså redan nu på svenska, tack vare en mestadels heroisk insats av Peter Samuelsson, som har översatt denna tidvis språkligt utmanande roman. Han lyckas inte alltid: till exempel hade jag gärna sluppit anglicismer i form av fraser som ”mycket till hans irritation”, eller att den ädla blomman pion kallas ”peon”. Men överlag är det en fröjd att läsa en så här välsvarvad prosa.
Det här är en roman där Pin frigör sig från det självbiografiska stoffet, och visar hur mycket av den egna erfarenheten som är en kollektiv erfarenhet. Vad berättarrösten gör med sina inskott är att visa våndorna kring själva romanskrivandet. Hur görs rättvisa åt något som är så grymt att det knappt går att föreställa sig? Ingen kan anklaga Pin för att inte ha försökt och använt alla sina konstnärliga resurser för att lyckas: ”Jag försöker hugga ut en berättelse mellan det makabra och det sagolika, så att en liten glimt av sanningen kan framträda.”
Som alla vet som har försökt: minnen saknar hyfs; de gömmer sig när du ropar på dem, och kommer fram när du ber dem hålla sig undan. Pin visar vad själva poängen är med det historiska perspektivet, och därför blir hennes roman ungefär lika välkommen och lika bra som Bernardine Evaristos Flicka, kvinna, annan, ytterligare en roman som saknar svensk motsvarighet.
Seriöst, svenska författare, vad håller ni på med? När ska ni fatta att det inte håller att fortsätta skriva hyfsade romaner, det som brukar kallas ”tre plus-kultur”. Internationellt håller omvälvande saker på att hända med romankonsten, och det har sällan känts så spännande att följa den oförutsägbara utvecklingen. Men men, fortsätt för all del med att skriva romaner som har sett exakt likadana ut i över hundra år. Men bli inte besvikna då om jag hellre väljer att läsa något som är ambitiösare, modigare och helt enkelt mer fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar