6 juni 2023

Oberoende. Viktor Rydbergs klassiska liberalism, [red] Björn Hasselgren, Timbro

För en spottstyver (69 pix på hemsidan) kan var och en som har håg till det nu ta del av politiska texter av Viktor Rydberg. Det är högerns tankesmedja Timbro som har sammanställt en pocket i sin klassikerserie med den lite besvärliga (sa jag besvärande?) titeln Oberoende. Viktor Rydbergs klassiska liberalism. Liberal? Det är väl en grannlaga uppgift att få epiteten rätt.

 

För det fina och lite fula med äldre tiders författare att vi kan sätta etiketter lite efter vårt eget godtycke. Ta Strindberg: det beror helt på vilken veckodag du frågar honom, där han en dagen är arbetarnas hjälte och nästa kapitalisternas lismare. Rydberg liberalen stämmer i de avseenden när han lutar åt höger, medan han i vissa andra avseenden lutar mer åt vänster och blir Rydberg socialisten. Bevismaterialet är digert, och ur detta har redaktören Björn Hasselgren sållat ett urval, där Eric Luth (min gamla elev, för transparensens skull) har bistått. De har också skrivit var sin introduktion.

 


Rydberg var förstås konservativ i vissa frågor, kanske de flesta. Liksom många andra pendlade han mellan polerna reaktionär och radikal. Den som vill fälla domar har i vilket fall ganska mycket text att tillgå i den här boken. Ska någon sammanfattande titel skänkas honom får det nog bli idealist med blicken oftast vänd bakåt. Nu var detta inte helt hans eget val. Som Luth påpekar var Rydberg i någon mån den sista romantikern i svensk litteratur, och han delade den epokens vurm för svunna tider.

 

Eftersom Rydberg var så produktiv går det att säga nästan vad som helst om honom, och Hasselgren och Luth prickar rätt i sina iakttagelser. Hasselgrens upptäckt att Rydberg hyste misstro mot auktoriteter äger förstås sin riktighet (å andra sidan är det svårt att hitta författare som gillar auktoriteter, om man undantar Ezra Pound).

 

Till den obligatoriska frågan varför Rydberg är så lite läst i vår tid betonar Hasselgren mer tematiken, men indirekt menar nog Luth att det är språket som ställer sig i vägen. Här har detta språk moderniserats varsamt, något som i högre grad gäller prosan än poesin. De fyra delarna kan grovt räknat sägas inrymma debattartiklar, romanutdrag, dikter samt akademiska texter. Inte oväntat är det dikterna som har hållit bäst. Lovorden om Rydbergs romaner saknar rim och reson, där hans historiska romaner ger Luth anledning att kalla honom ”genrens mästare” i samma mening där Almqvists Drottningens juvelsmycke nämns. I beg to differ …  

 

Luths långa inledning kunde annars ha utgjort ett särtryck (ger inte Timbro ut sin lilla essäserie längre?), och citerar bland annat Rydbergs lite osmakliga krigsromantik: ”medan jag skrivit, har jag känt mig som stridsman under idéers fana, för vilka jag lever och andas, och mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i krigarens lovliga uppsåt att såra och döda.” Vän av ordning vill här invända att det finns ädlare saker att strida för, och färre krigsmetaforer kunde vara en god början för att göra världen mindre våldsam.

 

Den här bokens centrala stycke är onekligen dikten ”Den nya grottesången”, som jag råkar läsa om varje försommar inför mitt årliga Rydberg-tal i skolans aula för avslutningsklasserna. Luth menar att vänstern approprierat den, men stämmer verkligen det? Jag kan inte erinra mig att Nooshi Dadgostar någonsin har citerat ur den på samma sätt som exempelvis gamla Labourledaren Jeremy Corbyn citerade ur Shelleys ”The Masque of Anarchy” (”Ye are many, they are few!”) varje gång han ställdes inför en mikrofon.  

 

Problemet med Rydberg är också hans styrka. Han är mer tidsbunden än de 1800-talssnillen som har överlevt bättre in i vår tid – Stagnelius, Almqvist, Benedictsson, Strindberg, Lagerlöf, Fröding. Några av hans lättsamma texter kan dock fortfarande roa, som när han skriver om järnvägen, som han var motståndare till med det lite oväntade argumentet att innan de hunnit lägga rälsen kommer människan ändå att resa i flygplan (”luftseglingen”).

 

Varför har då dikterna klarat tidens obevekliga tand bättre än till exempel de – ursäkta – stendöda romanerna? Poesi ses väl generellt som ett språkligt undantagstillstånd, nästintill ett handikapp. Vi är vana att den kan vara språkligt apart och ändå slå an något i oss. Nyligen läste jag en del Stagnelius-dikter, och det vore en otjänst att jämföra Rydberg med honom, men ändå: även hos Stagnelius är språket och tematiken gammaldags. Hade jag en fri vilja skulle jag ändå lätt föredra att tillbringa större lästid med Stagnelius dikter än med Rydbergs.

 

Undantaget är förstås Grottekvarn-dikten. Inte nog med indignationen över de hårda arbetsvillkoren: kanske är det här den första svenska dikten om stress, så se där ett nutida fenomen värt att skriva hem om! Rydberg skriver om slavar och offerlamm och barnarbetare som alla offras av den känslokalla kapitalismen: ”Kvid, du trälabarn, och gråt, / om det lindrar, men framåt!” Att det är lönlöst att försöka motarbeta samhällsordningen gör Rydberg klart för sig och för oss:

 

Men straffa rik och fattig lika vore

ett brott mot Mammon, bör envar förstå,

då Mammon själv är nådig mot de store

men har till undergång bestämt de små.

 

I förordet skriver Rydberg också klarsynt om vårt ansvar att vårda tidigare generationers insatser: en åsikt det är lätt att instämma i. Bruno K. Öijer har talat om ”en helig kontur i tillvaron, en sorts brevväxling med vårt kosmiska ursprung som ingen har rätt att avbryta, håna eller förnedra.” Hos Rydberg lät det så här, drygt hundra år tidigare: ”mer och mer lösa sig länkarna mellan det förflutna, närvarande och kommande. Mer och mer lever man ögonblickets liv. Men tror du, att en kedja, vars länkar lossna från varandra, skall länge hålla?”

 

Det här är en oväntat bra bok, och i en bättre värld kunde den vara ett prejudikat för fler 1800-tasförfattare i behov av urval (vad sägs om Fredrika Bremer?). Men även om Rydberg är bortglömd kan jag stillsamt påminna om att det finns värre öden än att en gång ha varit författaren på allas läppar. Vad sägs om Clas Livijn, svensk litteraturs största no hit wonder, som ändå skrev en av få läsvärda svenska 1800-talsromaner (Spader Dame)?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar