Det är examensdags för de arton som gått skrivarskolan i Malmö, närmare bestämt i Kvarnbys folkhögskola. Årets antologi heter Social sightseeing. En klar majoritet av författarna är kvinnor, och det säger något om den klena återväxten: män ägnar sig uppenbarligen åt annat än att skriva. Oklart vad.
Ett förord anger negativa konsekvenser av Tidöavtalet för kultur i allmänhet och folkhögskolan i synnerhet. Det är ju uppenbart att en majoritet (en relativ majoritet) av väljarna med glatt sinne har röstat fram politiker som hatar kultur. De insatser som inte ger omedelbar avkastning åt samhällsnyttan bromsas, och ingen borde vara förvånad: det här är vad vi får när styret svänger åt höger.
Här dominerar romanförfattarna, med viss slagsida åt det spekulerande (ej att förväxla med ”det spekulativa”). Fantasy är en livkraftig genre, men huvudintrycket är ändå att det spretar i många riktningar: poesi, essä, romanutdrag, utdrag ur dagböcker (fiktiva och autentiska), fantasy, historisk roman. Kort sagt: en pendling mellan hård realism och fluffig eskapism. Författarna presenteras med var sitt citat, något som är en kul idé men inte säger så mycket om var och ens inriktning, utöver något om smakpreferenser (här bockar akribi-pedanten av de givna namnen Bodil Malmsten, Marguerite Duras och Karl Ove Knausgård).
Två författare porträtterar kvinnor. Medan Saga Edwards tecknar tre kvinnors porträtt nöjer sig Anna Wirén med två. Edwards bidrag är lovande men lite opersonligt: jag hade hellre läst något mer utförligt om en av de tre än dessa tre korta texter. Wirén fokuserar på två olika tidsplan, 2005 och 1975, där den äldre berättelsen skildrar en misstänkt våldtäkt efter en obehaglig tonårsfylla – det är skrivet med närvaro och nerv, och potentialen finns att utveckla till en längre text.
Några av författarna har valt antingen barnmotiv eller bara barnsligt innehåll. Där finns Maja Anneborgs nidbild av det svenska politiska läget, men också en välvillig och inkännande text om utmattningssyndrom. I Gun-Britt Bergström Lindells utdrag ”Saga Billy Killer” (bra titel!) handlar det om en flicka som har svårt att högläsa och ska få hjälp av en läshund. Det är charmigt humoristiskt, och med ganska fin känsla för barnets perspektiv. I Lena Sundgren-Brorssons romanutdrag är karaktärerna många: det finns en Boo, en Vita, en Susa, en Kalle, en Agneta, en Mateus, en Hera, en Gunnel, en sjuk mormor, en Julia, en John, en svärmor … Någon av dem är (eventuellt) kentaur. Det blir lite för mycket att bära för en kort text på nio sidor.
Poesin är sorgligt eftersatt, men representeras av Marcus Geraldssons lite valhänta dragning mot lycka, där de avgörande frågorna saknar frågetecken: ”Kan en bada i lycka”. Trots att dragningen mot lycka onekligen samkörs med en dragning mot klichén finns det också en välkommen utopisk längtan här. Alva Larsson laborerar med olika tekniker och hittar en felande länk mellan Gunnar Ekelöf och Athena Farrokhzad. Det är lekfullt, men hon resonerar också med befogat allvar: ”allt det här är 100 procent fiktion / samtidigt som det är 100 procent sant”.
Denna felaktiga dikotomi mellan påhitt och sanning aktualiserades när Rebecka Kärde i DN recenserade Emil Kjær Voss roman Et hus i Humlebæk, skriven som en replik på Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo brinn. Fiktion och självbiografi har på senare år umgåtts så intimt att det inte längre går att skilja dem åt. Därmed kan vad som helst sägas i namn av – i skydd av – fiktionskontraktet, och tyvärr sägs också vad som helst under detta skydd.
Därför vore det lönlöst att söka efter bokstavlig sanning i de här bidragen. En påminnelse: en recension är inget förhör, och bokläsningen ska inte ställas samman med rättegången. Med det sagt finns det en stark verklighetsförankring i Kelly Hultman Skogsmyrs romanutdrag, som återger arbetsplatsen med hög trovärdighetsfaktor. Dock skapar hon en magisk nyckel som tillåter karaktärerna att inträda i en parallell värld, en förtrollad trädgård.
Den parallella världen finns också i Lotta Hellströms romanutdrag om häxor, changelings och ön Blue Hill, dit barnet Puzzle (Patrizia i den omagiska världen) förs. Det är liksom typ all genrelitteratur skickligt men förutsägbart. I Annica Kaufeldts utdrag tas svängarna ut, och det märks att hon haft roligt när hon kommit på namnen. Men Kaufeldt får också saker att hända i sin korta text, och hittar åtminstone något eget utrymme för den personliga rösten.
I övrigt: varför skriva det som redan finns? Katarina Leites val av citat borde fler av bidragsgivarna här ha beaktat. Toni Morrison: ”If there’s a book that you want to read, but it hasn’t been written yet, then you must write it.” Själv skriver Leite i sin första text oerhört initierat om sjukhusmiljön, men hon kunde ha hushållit med detaljerna, och i den andra finns fylgior och djur med mänsklig röst.
Jaget är fokus för Charlotte Dahlbergs lite dunkla text om ett berättarjags sökande efter en klocka, som tar henne till en uraffär i Jönköping (kan det ha varit Elias, månne?). Sjukdom är fokus för Nora Nordins romanutdrag, och jag hade gärna sett att hon skippade en del av de onödigt byråkratiska glosorna (”därhän”, ”föranleda”, ”resterande”, ”åsamka”). Lidande är fokus för Therese Rantakokkos utdrag ur något som liknar en historisk roman. Året är 1881, och vi följer en gravid kvinna som föder ett barn hon inte får behålla. Här har grundlig research gjorts om hur en förlossning gick till i slutet av 1800-talet.
Andrea Huberyc skriver om graviditet och om väntan på att livet ska börja. Det är inget oävet med texten – utdrag ur roman? du gissade rätt – men det blir för många omständliga beskrivningar. Pontus Karsten har också skrivit något som inte ska kallas oävet, även om blandformen där poesi övergår i prosa inte riktigt tillför något till helheten, utan låter pessimismen stanna i avvaktande abstraktion.
Blandformen hanteras mer durkdrivet av Ebba Möhle. Hennes kortprosa hittar fram till en egen röst när hon skriver om sömn och bristen därpå. Det är uppfordrande: ”Du ber mig om tystnad. / Jag ber dig att lyssna.” Slutligen den mest aparta texten: Nadja Storsæters essä om skolan, som blandar fallstudier från folkhögskolan med akademiska resonemang (med en halvt ambitiös notapparat). Svårbedömt utdrag, men inför en publicering borde den bestämma sig för om det ska vara just det akademiska anslaget eller ett mer personligt och publikfriande: här lutar hon åt båda hållen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar