Rorschachplumpen på omslaget liknar möjligen en sjöhäst eller en omvänd kentaur (hästhuvud på människokropp). (Vem kan inte känna sig som en häst ibland?) Det är en actionmålad illustration till Isabelle Löfs andra bok, romanen Loser girls, som tar avstamp i gurlesken, som var så mycket i svang för tiotalet år sedan. Kort sagt: två tjejer i fjortonårsåldern upptäcker språket och kroppen.
Lite längre sagt: en roman om utanförskap som vänds till ett konstnärskap och blir ”Ett porträtt av konstnären som liten valp”. Louise från den tråkiga Storgatan är den som är berättaren, en grå osynlig tjej, som alltid har sin hund Lajka i famnen. Hon är smått förälskad i sin vän Aline från den mer spännande Björnstigen, men deras relation är också fylld av det outtalade. Aline viskar i Louises öra: ”Ska vi leka att vi är vanliga flickor eller mardrömsflickor?”
I stället för att tala om gränsvarelser blir de tröskelvarelser, som ställer sig precis på tröskeln till vuxenblivandet. Medan Alines mamma är död har Louises pappa övergett familjen. De trasiga hittar varandra. Louise har svårt att sova, och Löf skildrar sömnlöshetens loja tillstånd med precisa formuleringar. På nätterna inleder hon sexchatter med ”rovfåglar”, och trånar efter Alines storebror, han som sett henne dansa naken.
Berättelsen kretsar kring sjukdom, änglar, spöken, blöta kyssar, fåglar, hjärtan, sött godis, upptäckter. De lyssnar på Thåström, läser Sylva Plath och Edgar Allan Poe, tittar på The Simple Life på tv. Gurlesken goes emo. Lekarna pendlar mellan det barnsliga och det vuxliga. Föräldrarna är både bokstavligt och bildligt frånvarande. Ren anarki råder, och det ska förstås också avspeglas i språket (därför vore det överflödigt att pedantiskt gnälla på syftningsfel när en av dem tuggar på en sockerbit och det är tänderna som krasar och går sönder). En roman som inbjuder experimenten måste tillåtas vara lite besvärlig till sin form.
Liksom Louises och Alines upptåg saknar struktur och bärande idéer kan romanen sägas avspegla denna brist. Själva poängen ligger i det riktningslösa, där utanförskapet förstärks av de tvås uppenbara oförmåga att interagera. I skolan är de mer halvsovande än vakna, och vem kan klandra dem när ”[s]kolschemat är fullt av långa timmar av ingenstans att vara.” Hela den här tonårsperioden är ju en tid av just ”ingenstans att vara”, ingenstans att höra hemma, ingenstans där någon tar dig på allvar.
Löf debuterade 2020 med den ojämna diktsamlingen börjar jag blomma så börjar jag dö. Det ojämna finns kvar, men det är något med gurleskgenren som genererar denna ojämnhet, att den bär på en latent svajighet. Och det behöver inte bli en belastning. Det är en motståndshandling: antingen fattar du eller inte. Som det röda läppstiftet som Sara Stridsberg målar Valerie Solanas med i Drömfakulteten och låter det hamna utanför läpparna, och låter det bli en upprorshandling. När en kille berömmer Alines rödmålade läppar här svarar hon: ”Det är blod”, och han tar genast bort armen.
Det är en genre fylld till brädden av hyperboler och kitsch. Det finns gott om symboler att hantera. Solen är ömsom olycklig, ömsom varm och söt – som livet i sig, med andra ord. En kan fundera kring klassifikationer här, och jämföra med Jessica Schiefauers framgångsrika och suveräna YA-romaner Pojkarna och När hundarna kommer. Jag tror att många fjortonåringar skulle älska Loser girls, men det hindrar inte att också en mer vuxen läsare – som jag – också hittar mycket att älska i den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar