Brev till min dotter, Maya Angelou, översättning Christian Ekvall, Bakhåll

Det är en barnslig tanke, jag vet, men om det var möjligt att jämföra författare med fotbollsspelare fungerar Maya Angelou på ett sätt som liknar den italienske måltjuven Filippo Inzaghi. En legendariskt energisnål spelare som inte gjorde ett skvatt nytta för det egna laget och fick allergiska utslag av att vistas på egen planhalva (han föddes offside, enligt tränaren Alex Ferguson), men som gjorde mål så fort han fick bollen i närheten av straffområdet.

 

Vad har nu det med Angelou att göra? Det här är en författare som också lufsar runt i sitt skrivande, synbart utan mål och mening. Hon hade också förmågan att nå framgång: debuten Jag vet varför burfågeln sjunger är en given 1900-talsklassiker, en bok som borde vara obligatorisk läsning för alla under femton år. Hon var också multibegåvad: försörjde sig som sångare och dansare, skrev högklassig poesi, åtminstone ibland. På 70-talet skrev hon klassikern ”Still I Rise”, med strofer som borde få artister som Nicki Minaj och Ice Spice att rodna:

 

Does my sexiness upset you?

Does it come as a surprise

That I dance like I’ve got diamonds

At the meeting of my thighs?

 

Det verkar först vara något otidsenligt med Bakhålls nya utgåva, Brev till min dotter, som Angelou skrev i åttioårsåldern och utkom 2009. Förvisso är det kul att följa en del av det självbiografiska skrivandet, när hon återger händelser från barndom och vuxenblivande. Som översättaren Christian Ekvall (minns hans snygga översättning av Mörkrets hjärta på samma förlag för inte så länge sedan!) påpekar i sitt gedigna efterord så var hennes liv kantat av tragedier. Som sjuåring våldtogs hon av mammans pojkvän, som sextonåring blev hon gravid. Hon försörjde sig tidvis som prostituerad.

Hon fick en son, sitt enda barn, och därför är den här boken riktad till hennes andliga döttrar. Nu blir boken tyvärr som tråkigast när hon ska skriva som mest allmängiltigt, och slår in öppna dörrar om äldre kvinnors rätt att få älska den de själva vill.

 

Det är sällan de medgörliga människorna som blir odödliga. Och även om jag såg något otidsenligt över den här boken först, måste jag säga att den uträttar sitt ärende. Angelou skriver om ärlighet och dess konsekvenser, och utmynnar i en optimism trots allt, trots det hon skriver om fara, våld, rasism och umbäranden. Hennes lärdom består i att det finns ett värde i att ta strid, men du får vara beredd att ångra dig.

 

För liksom Inzaghi kunde vara osynlig i 89 minuter innan han petade in ett mål precis innan domaren blåste slutsignalen, vänder Angelou på allt med den sista texten här, som börjar på sidan 127 av 129, ”Att behålla sin tro”. Jag har länge tänkt att det borde vara högre åldersgräns på saker som droganvändning och religion: 55 år kunde vara en adekvat gräns. Angelou menar – liksom Nick Cave i flera av sina texter i Red Hand Files – att tron är något man behöver arbeta med under hela sitt liv; att vara kristen är något man försöker vara, inget man kan bli. När Angelou träffar människor som säger att de är kristna vill hon avbryta med en stillsam fråga: ”Redan?”

 

Och så citerar hon en underbart vacker gospel som hon har skrivit:

 

Du bad mig luta mig mot dig

och jag lutar mig.

Du bad mig tro på din kärlek

och jag tror på den.

Du bad mig ropa ditt namn

och jag ropar det.

Jag kliver ut på ditt ord.

 

 

Jag läste, som de flesta i min generation, Jag vet varför burfågeln sjunger, som fjortonåring. Det mesta av min läsning från den tiden har jag glömt – dock inte denna starka bok i gränslandet mellan roman och självbiografi. Forskaren Mary Jane Lupton kategoriserar de sex självbiografiska böckerna som ”litterär självbiografi”.