Återkomst, Ingrid Nyström, Lyrikvännen

Vi stenhårda lyrikvänner får i vår prenumeration på denna oumbärliga tidskrift (Lyrikvännen) lite då och då ett bifogat häfte i ”Lilla serien”. Det rör sig ofta om poeter som befinner sig en smula utanför den etablerade litteraturhistorien. Det senaste tillskottet är ett urval från Ingrid Nyström (1917-1999), som gav ut fyra diktsamlingar mellan 1944 och 1957. Sedan dess: en position i marginalen. 

 

Simon Sorgenfrei står för urval och presentation, och berättar om en värmländsk poet som nådde stor framgång hos kritikerna men drog sig som 40-åring tillbaka till en tjänst som bibliotekarie i Borås. Det är en historia som ekar av Philip Larkins öde (han ”stuck it out in a library in Hull”, som Nick Cave sjöng), med skillnaden att han fortsatte ge ut sina formidabla samlingar.

 

Återkomst samlar arton dikter från de fyra diktsamlingarna, samt elva stycken från mestadels tidningar – den allra sista från 90-talet, strax innan hon gick bort. Det är ett vemodigt skimmer som vidlåder dikterna, ett elegiskt tonfall som tveklöst ska kallas romantiskt. De andliga aspekter som hon tar fasta på är märkbart frånvarande i vår samtid, men faller helt naturligt i dessa hårt spända dikter.

 

Natur, ja. I Nyströms dikter är naturen sträng, hård, obeveklig. Som den ju är i verkligheten, det är bara det att vi så rutinmässigt idealiserar den. Det finns på tal om romantiken en anekdot – den är mest troligt inte sann, så just därför är den värd att beakta – om när Lord Byron och Shelley stod på en höjd och betraktade en solnedgång, och Byron väste sardoniskt: ”For God’s sake, don’t ruin this scene with your beautiful poetry now!” Naturen är ett både och – både vacker och grym, men grym just för att den är så omedveten om sin illvillighet.

 

Sorgenfrei gav ju för inte så länge sedan ut en fin bok om Stagnelius, och nog finns det kopplingar mellan Nyström och denna dysterkvist. Inte enbart för att de skrivit var sin ljuvlig dikt om Endymion, utan också för det elegiska tilltalet, och närheten till de polariteter vi människor ställs inför och slits mellan. Stormarna är hårda, och vi människor är så sköra. Och naturens stormar speglar vår inre oro, där kontrasterna övervinns av språket:

 

Jag minns tjärnar, ruvande farliga

kring sina slemmiga, krälande hemligheter.

Jag minnes dagar i heta, täta skogar

med dunkel under träden

då runt omkring oss röda blommor slogo

ut och sövde våra lemmar tunga med sin starka doft.

 

Ignorera för ett ögonblick den gamla pluralverbformen ”slogo” (dikten är från 1944), och njut i stället av den uppenbara viljan att nå harmoni mellan det olikartade. Nyström skriver med sinnena vidöppna inför de starkaste känslorna. På senare år har vi sett en liten trend med återutgivning av delvis förbisedda poeter. Jag tänker på Anna-Greta Wide, Kerstin Söderholm, Elsa Grave. Det är i den traditionen vi ska läsa den samtida Ingrid Nyström, som en poet som vi bara tjänar på att återupptäcka – notera att jag avstår från att skriva ”återuppliva”, eftersom ingen poet – hur bra hen än var under sin livstid – klarar av konstgjord andning hur länge som helst.

 

Hos Nyström är det oftast höst, i polemik med Jonas Ellerströms ord om henne i sin antologi Under tidens yta (en skatt för den som vill återupptäcka andra förbisedda svenska poeter), där hennes relation till våren stod i fokus. Nåväl: Nyström lockas av det farofyllda, de stunder när otrygghet inte ens längre är ett val utan en livsnödvändighet. Och så ska väl livet levas: i sökandet efter det som utvecklar oss, det som oftast är förenat med fara.

 

Växtsymboliken är alltid närvarande i Nyströms dikter. Centralt placerad är den längre ”Havssvit” från Droppar av sten, som utkom 1948. Det är en dikt som inte enkelt kan summeras i några meningar, en dikt som bara förtjänar att läsas. Det är en stark kärleksdikt, och som sådan en som nästan saknar motstycke i vår svenska litteratur, i sin desperata vädjan om att få uppleva något som är på riktigt:

 

Också till dig jag älskar

kommer jag som främling

med vatten och skärvor av sten i mina ögon –

å, hämta mig tillbaka genom timmar av tystnad

spräng denna oerhörda stillhet i stycken

och tag mig genom regn av grus och droppar

förbi mitt eget

genom ensamheter lyft mig

som ett drypande byte

till ditt liv.

 

Så visar Nyström med sina dikter att vi är i behov av en intimare närkontakt med något bortom det bokstavliga. Allt det vi håller heligt i vår värld – pengar, framgång, lycka – ter sig så futtigt när det ställs jämte de mysterium naturen uppvisar. Nyström skriver om den ensamhet som förenar oss och håller oss samman. Hennes dikter lär oss att naturen måste ingå i våra liv, och i den mån det går att hitta ett budskap (en avsikt) lyder den nog att vi är mer än våra sinnen.