Så här nästan halvvägs in i det nya året har det blivit dags för ännu en summering av några av de spännande tidskrifterna jag för tillfället följer mer eller mindre slaviskt. Det är förstås en tillfälle att två av dem (Lyrikvännen och Vagant) verkar ha färgkoordinerat sina omslag med stark betoning på det röda och vita. 20TAL är en mer udda fågel, med Nina Hemmingsson småkusliga omslag med en Donnie Darko-liknande figur i grått och en rosa åsna med morrhår.
Lyrikvännen behöver ingen närmare presentation. Det må vara en osmaklig kliché att sammanställa begreppen ”tradition och förnyelse”, men det är också en oslagbar kombination för den som vill göra en ambitiös tidskrift. Årets tredje nummer är på väg – en motskrift till Tidöavtalet har utlovats! – så här gäller det att skriva medan tid ännu är, speciellt när de fortsätter leverera starka nummer. Här inryms en sensation.
Sensationen är nyöversatta dikter av Inger Christensen, inför ett stundande urval från den massiva boken Verden ønsker at se sig selv som kom på danska 2018. Då var Marie Silkeberg en av redaktörerna, och här har hon översatt dikterna/utkasten. Svindlande! En litterär kanon över 1900-talets poesi är otänkbar utan Christensen som minst lika central som Eliot, Rilke, Södergran, Tsvetajeva och Plath.
Leif Holmstrand har också bidragit med nya dikter, där en handlar om norske Gunnar Wærness, som borde vara förtjänt att representeras mer på svenska. I ett gult sjok upplåts generöst utrymme åt migrant-tidskriften Gresshoppene har ingen konge, med dikter av Wærness, som föregås av en essä av Joni Hyvönen. Hyvönen skriver ofta i Vagant, liksom Mats O. Svensson, som i Lyrikvännen presenterar nyligen bortgångna Hans-Maguns Enzensberger.
Både Hyvönen och Svensson medverkar i Vagants välmatade nya nummer, årets första. Svensson skriver om turerna när Munch censurerades i Berlin 1893, för galleristerna ansåg att målningarna inte var färdigställda. Vad skulle föranleda en kancellering av Munch 2023? frågar sig Svensson, och landar i de väntade slutsatserna om att konstnären gick till prostituerade och utnyttjade dem i sin konst.
Förbud och censur är ämnena på tapeten, och där finns förstås en lustig genomgång av hur det gick till när Monty Python-filmen Life of Brian (på svenska: Ett herrans liv … fråga inte) stoppades – fast i själva verket blev den bara förhalad i tio månader. Fem kritiker svarar på en enkätfråga om censur och trigger warnings. Det som länge har liknat sagan om pojken som ropade på vargen har blivit allt olustigare. Vi har väl alltid roats åt det bigotta USA förbjudit barnböcker i skolorna, men på senare tid har det blivit ett tydligare mönster.
Två saker går att hämta från det. Dels att intresset för vissa böcker ökas – stämplas de som olämpliga vill man ju ta del av den, det är enkel logik för vilken knatte som helst – och dels att yttrandefriheten begränsas. Hittills har dessa scenarion fungerat i god samverkan, men vad händer om det andra scenariot tar över? Det vill säga, att författare blir allt mer ängsliga och avstår från att skriva vissa saker när de förutser att det i slutändan kan leda till att läsare utesluts?
Den som vill läsa om monarkin kan plöja Åsa Lindeborgs lite andefattiga genomgång av sina vedermödor när hon skulle göra en knugen-dokumentär. Och den som vill ta del av det udda ska som sagt söka sig till 20TAL:s nya nummer, som för första gången på länge har ett klart fokus på bildkonst. Det hindrar inte Aase Berg från att skriva en furiös essä om – hehe – sin egen poesi. Som vanligt är det lika lätt att invända mot hennes generaliseringar och kategoriska påstående som det är att hålla med henne. Som puff för hennes kommande diktsamling Aases död (hint: titeln anspelar på Peer Gynts mamma) går inte att säga annat än att essän gör sitt jobb.
Det är förstås på tiden att 20TAL lever upp till sina ord om att vara en tidskrift också för ”konst”, som det står på omslaget. Dan Jönsson skriver om AI-genererad konst, som vid det här laget har blivit ett uttjatat ämne, och det är beklagligt att så mycket som skrivs om konst numera handlar om ekonomi och priser. Men Jönsson letar vidare bland Leonardo da Vincis förlorade original till ”Salvator Mundi” i en essä som gör sina Dan Brown-svängar för att landa i slutsatser om vad som är äkthet i konstvärlden.
Paul Clintons filmessä om regissören Stephen Dwoskin väcker intresse, genom att betona filmens värde i att skildra annanhet, att utmana det bekanta och göra världen större. Liksom all genuin fiktion, med andra ord. Men var ska en se Dwoskins filmer egentligen, när de inte verkar finnas på någon strömningstjänst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar