Vi har haft lyckligare tider, tänker jag, när jag tar del av Henrika Ringboms senaste essäsamling av ljuset för ljuset, med den uppfordrande undertiteln Brev från en lycklig tid. Boken var i stort sett sammanställd när Putins invasion av Ukraina verkställdes och lade sordin över den långa titelessän. Det är en titel som strålar samman med en essä av Maria Stepanova, ”Brev till en lycklig tid”, som gick att läsa på svenska för två år sedan.
Notera bruket av preposition. Stepanova skickade sitt brev till en tänkt lyckligare mottagare, och Ringbom anser sig – ansåg sig – befinna sig i detta lyckliga tillstånd. Men allt är relativt. Det här är en bok med fem essäer – tre av dem har jag läst redan, publicerade i Lyrikvännen, som en av Autors chapböcker, och i Kritiker. I vidare mening handlar essäerna om översättning och om lyssnande.
Men den längsta om Ingeborg Bachmann, den österrikiska författaren som dog i år för femtio år sedan och som upplevt något av en renässans de senaste tio åren. En författare som finner nåd hos både Thomas Bernhard och Mikaela Blomqvist måste ändå sägas ha något utöver det vanliga. En försvarlig del av dessa böcker är utgivna på Ellerströms, allra senast novellsamlingen Det trettionde året. Här i essäsamlingen är Bachmann en oftast underförstådd referens i ett pågående samtal mellan Ringbom och ett stort antal kolleger. Det börjar med den östtyska Christa Wolf, och läsningen av hennes Kassandra som för in henne till Bachmann.
Ringbom är öppen med de betänkligheter hon ställs inför. Bachmann är inte alltid en aptitlig författare för den som ställer grundläggande krav på feministiskt tänkande. Ringbom tar fasta på det hopp och den optimism som går att spåra i Bachmanns tänkande, så som det presenteras främst i essäerna och talen. Utplåna fraserna lyder titeln på en utmärkt svensk samlingsvolym som kom för några år sedan. I en text om den betonade också Maxim Grigoriev dragningen mot det utopiska: ”Med detta menar hon naturligtvis inte att den skulle handla om bättre världar, utan att den är förbunden med en riktning, snarare än med ett mål.”
Ringbom delar nog den analysen. Det är bara på ytan det är en paradox, att författare som brukar kallas pessimistiska har optimismen på sin agenda. Därtill är de nödd och tvungna, kunde man tillägga. Om livet är överdjävligt växer behovet av tillit, och det är där Bachmann fungerar: en författare som skänker hopp utan att aktivt förespråka det. Det är kanske också så Bachmanns nyfunna popularitet ska förstås – den erbjuder något som andra moderna författarskap inte ger, och inte heller politiken heller, för den delen.
Med hjälp av närläsningar visar Ringbom varför vi ska intressera oss för Bachmann, men hon gör också vidlyftiga utflykter i egna anekdoter, och tar hjälp av andra för att – ja, för att helt enkelt utföra essäns syfte, att välja ett ”let’s get lost” som ideal. Ur detta förlorade tillstånd blir det en essä som handlar om saker som i förstone syns en smula perifert: nazismen, Charles Manson, belarusiska protester, Ursula K. Le Guins fantasyvärldar, W.G. Sebalds reseberättelser, ekopsykologi och klimatförändringar.
Hur får då Ringbom ihop det med Bachmanns utopiska avsikt? Väldigt bra, faktiskt, när hon visar att hon ”underströk att även om skeendena i hennes böcker till synes utspelades på platser som gick att känna igen från den fysiska världen, var de i själva verket förlagda till det inre, och sträckte sig därifrån ut i oändligheten.” Det är en bärande tanke i essän, den människokännedom Bachmann uppvisar i sitt skrivande. Till exempel hur hon genomskådar Paul Celans beroende av att identifiera sig som ett offer. Som bekant hade Bachmann och Celan en långvarig och stundtals kaotisk kärleksrelation – deras brevväxling är enastående (se boken Brev som kom på Ellerströms 2012).
Det konsekventa lugn som Bachmann anmodar finns också i hennes mörkaste böcker, som romanen Malina. Till den som tröttnat på de hysteriska lyckopredikningar som hållits av Hans Rosling och hans gelikar är dessa böcker ett bra motgift. Tålamod, lyder det implicita budskapet, för bättre tider stundar. Och då avses inte tekniska innovationer som det patetiska elflygplanet som visas upp i Almedalen just nu: att det liknar en toalett talar väl för sig självt.
Vi har skapat ett nytt dödsmedvetande. Tidigare inträffade det någon gång vid kanske 4- till 5-årsåldern, att vi insåg att någon gång ska vi dö och då finns vi inte längre (inte i den fysiska världen, vad avser den metafysiska … juryn sammanträder fortfarande). Nu måste vi också konfrontera ett dödsmedvetande av gravare snitt: att inse att någon gång ska också mänskligheten dö, för att vi helt enkelt inte kan fortsätta att leva på det här sättet. Det är en dödsångest som försetts med turbo, för att tala maskinspråk (som verkar vara det enda språk en majoritet av män-skligheten förstår).
På ett sätt känner jag mig lite snuvad: handlar den här boklånga essän så mycket om Ingeborg Bachmann som jag hade hoppats? På ett annat sätt blir jag upplivad, och tänker på att en av litteraturens mest angelägna uppgifter måste vara att bekämpa uppgivenheten, och jag är glad att Henrika Ringbom låter oss upptäcka det. Till sist måste jag också säga att det är befriande att läsa en finlandssvensk essä, inte enbart för att referenserna inte är lika inskränkta, utan också för att det är skrivet på ett uppiggande språk som lånar in en del arkaismer och växlar prepositioner på ett okonventionellt sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar