Sällan har väl politiker brytt sig så mycket om poesi som när den utförs av Athena Farrokhzad eller Johan Jönson. Deras intresse antar oftast formen av besatthet. Men det är väl på något sätt lite beundransvärt att en så marginaliserad konstform orsakar så mycket huvudbry.
Den politiska poesin har ett stundtals oförtjänt dåligt rykte. Poesi får inget att hända, enligt surgubben Auden. Men ursinnet är en underskattad poetisk kraft, och den tas väl till vara av de tre poeter som i Lyrikvännens nya nummer (Nr. 3/2023) åker till Tidö slott för att skriva ett alternativt Tidöavtal, ”Ööööverenskomelse för Sverige”. Farrokhzad gör sällskap med Burcu Sahin och Merima Dizdarevic. Redan innan numret lämnade tryckeriet har dikten uppmärksammats i tidningar och av högertroll.
Kul, förstås. Men ämnet är allvarligt, hur befriad från vördnad än dikten är. Det här är en dikt som troligen är olaglig inom några år. Tyvärr finns det ju ett facit till vad totalitära stater gör med konst som inte smeker makten medhårs. Går de tre poeterna för långt? Ja, de går för långt. Även om uppsåtet är fientligt är dikten konstruktiv i sin lägesbeskrivning av Sverige och vad som håller på att gå fel.
I numret skriver också filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback om Pasolinis indignerade dikter (sparsamt översatta till svenska, tyvärr). Hennes skarpslipade essä kretsar också kring språket, och faran i att förlita sig på datagenererade texter och översättningar: ”Vad den [artificiella intelligensen] inte kan veta är att språket självt är flerspråkigt och att denna flerspråkighet lever inom det ’egna’ språket, inom varje ’modersmål’”.
Alla som sysslar med språk fattar sådant, även politiker, även om de inte låtsas om det i sina skärpta krav på mindre vandel och mer enfald i språkinlärningen (väck modersmålsundervisningen, med SD:s debila krav). Hur det ska gå med Lyrikvännen är oklart: i England räddades nyligen poesitidskriften Butcher’s Dog, medan de etablerade kollegerna Ambit, the Moth och South Bank Poetry inte längre finns att tillgå.
Förhoppningsvis klarar sig Lyrikvännen (som fyller 70 nästa år), och lika höga förhoppningar önskar jag Provins, den norrländska litteraturens flaggskepp. Senaste utgåvan (NR. 2/2023) har passande nog vila som tema (jag gick på semester häromdagen), och som konstnär har de anlitat Ina Porselius, vars stillbilder från konstinstallationer med kvinnor som tar en paus från sitt dagliga värv har provocerat. Det beror säkert på att det är en ovanlig syn: fortfarande ses det som en anomali med kvinnor som vänder ryggen till hushållsarbetet, produktiviteten och slitet.
Om Lyrikvännens Tidöavtalsdikt gav upphov till tidningsrubriker finns det åtminstone ett lockbete i Provins nya nummer. Mikael Yvesand har skrivit en nekrolog över Mikael Yvesand:
Mikael Yvesand dog som han levde – rädd, blind och kuvad till lydnad efter en kortare handläggningsprocess. I strid med den avlidnes önskan kommer kadavret ingjutas i cement och begravas under sand, siltjord och bränt kalk någonstans i Luleå kommun. Projektet med att utforma den skylt som ska varna framtida generationer för utgrävningar vid platsen för slutförvaring söker för närvarande finansiering.
Efter att jag var med om att ge Yvesand Borås Tidnings debutantpris har jag pratat en del med kritiker och läsare om vad som är det speciella med honom. Vi har enats om att han har potential att få en karriär som liknar Torbjörn Flygts, eller varför inte Torgny Lindgrens. Men också en helt egen karriär: Häng City är faktiskt en så bra roman, att den kan bli en vägvisare till framtida stordåd. Vi är lyckans ostar som har ynnesten att få läsa honom.
Det är förstås för tidigt att sia om numrets debutant kan uträtta något lika storartat, men det är kul att läsa Mattias Timander. Provins verkar med Elin Persson vid rodret som ny redaktör ha släppt följetongen med omläsning av tidigare verk, och har i stället öppnat för recensioner av aktuella verk – här skriver Tina Harnesk om Jannete Hentatis Älven i mig. Annars dominerar skönlitterära texter som mer eller mindre uttalat sätter sig i förbindelse med vilotemat. Det har resulterat i texter som borde räcka en hel semester, om du läser ett par av dem i veckan.
Det dominerande intrycket av Lyrikvännen och Provins är ambitionen, och något liknande gäller Balder, som också har utkommit med ett nytt nummer i dagarna (Nr 2 2023). Magnus Halldins essä berör också temat vila. I Lars Noréns förord till Birgitta Trotzigs Samlade skrifter IV som utkommer i juli skriver han om författare som vidrör honom genom hela livet (han syftar på Simone Weil och Friedrich Hölderlin), ”som vägar som inte längre kan ta slut, eftersom de omärkligt uppgår i en tallös mängd av andra vägar, som ändå återför till de ursprungliga”. Halldin når en liknande slutsats, i sitt resonemang om kopplingarna som läsningen innebär som ”[e]tt mycel av osynliga länkar mellan omaka texter.”
På omslaget återfinns Cecilia Sjöholm, och ordet ”Samvetet”. Här finns en oerhört intressant intervju med henne, samt ett utdrag ur hennes nya bok Utan samvete. Hur vi förlorade vår inre röst. Jag får genast lust att läsa hennes bok, den utkom förra månaden, men jag har läst för lite om den för att tidigare fatta att jag behöver läsa den – varför har den inte gett upphov till mer diskussion?
I det här numret finns tre recensioner, av poesi. Den som också läser Lyrikvännen får därmed tillgång till åtta olikt skrivna recensioner. I Balder-numret är en av recensioner väl mer en kritikessä, där Mats Granberg skriver om Adam Zagajewskis sena dikter, som nyligen utkommit på svenska. Han jämför med engelska översättningar, och det öppnar för intressanta diskussioner om skillnader och likheter.
Det finns också tre samtal i numret, där alltså ett var med Sjöholm, professor i estetik. Det är en intressant tes som hon framför, om det frånvarande samvetet och bristen på ansvar som råder i den samtida kulturen och politiken. En god start vore att börja lyssna på varandra, att inte välja avfärdandet som måttstock, och att inse att det sällan går att uppnå perfektion, oavsett vad det handlar om: ”Det handlar om att förhandla det där gapet, mellan ditt ideal och det du faktiskt lyckas med.”
Då kan det här numret av Balder bidra till ökade insikter om både våra begränsningar och våra möjligheter. Därmed breddas det intellektuella samtalet. De ledord som Balder har på omslaget: ”Frihet, jämlikhet, solidaritet”, kunde utökas med andlighet och vetenskap. Sjöholms idéer om samvetet handlar också om det livslånga lärandet, att vi inte ska slå oss till ro, utan fortsätta försöka, att livet inte är annat än övning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar