På samma sätt som Marguerite Duras utövat ett enormt inflytande på svenska prosadebutanter under 2000-talet var Raymond Carver under en period på 90-talet en inspirationskälla för nästan alla som skrev noveller på svenska. Han levde 1938-1988, men det skulle dröja tills Robert Altmans filmatisering av nio noveller, Short Cuts, från 1993, innan han fick sin nuvarande ställning i Sverige.
Två av novellerna från filmen återfinns i Katedral, som är hans fjärde samling, och den utkom 1983. Flera av novellerna har tidigare varit översatta i olika samlingsutgåvor, men för tre av de tolv novellerna är det debut på svensk mark. Liksom tidigare har Kerstin Gustafsson översatt, och en av de bättre svenska 90-talsnovellisterna, Oline Stig, har skrivit ett efterord.
Här kommer nu det obligatoriska stycket om ”dirty realism”, som varje text om Carver måste innehålla. Begreppet är självförklarande, och myntades av skribenten Bill Buford. Det handlar om språklig minimalism, och en intention att teckna verkligheten utan förskönande raster. Carver är en bra exponent för subgenren, men Jayne Anne Philips är en suverän författare vars noveller från samma epok jag gärna hade sett i nyutgåva.
Men jag stör mig lite på att Carver av förlaget kallas ”legend”, för det bidrar bara till att han stelnar till ett monument. Något liknande var på väg att hända med Alice Munro när hon fick Nobelpriset: för en författare finns det knappast något värre än att kallas legend. Den kult som råder kring Carver gör mig också skeptisk, liksom alla sammanhang där det inte är kutym att uttrycka tvivel. Det finns gränser för hur mycket smicker som går att ösa över även inflytelserika författare.
Det som trots allt förvånar mig mest nu när jag så här trettio år senare läser om de här novellerna, som jag då läste både på engelska och svenska, är hur mycket jag minns från dem. Det är där Carvers egenhet är som mest märkbar. Det är en egenhet som jag tvekar att kalla för ”storhet”, utan det härrör från en uppenbar vilja att skapa minnesvärda situationer snarare än minnesvärda gestalter. Ärligt talat är hans persongalleri till största del en sorglig parad av misslyckade alkisar. De är fast i sin egen olycka, och när de försöker ta sig därifrån blir allting bara värre.
Protagonisterna är oftast arbetslösa slöfockar. Det råder ingen brist på starka kvinnor som står redo att rädda de odugliga männen. Det är utstuderat skrivet, på gränsen till stiliserat. Snarare än realism är det i hög grad fråga om iscensättningar, där handlaget och utförandet är lite väl planerat för att ge intryck av verklighetsåtergivning. Visst, jag fattar att det är vardag, men hos Carver blir vardagen en aning för emfatisk. Få författare skriver lika bra inledningsmeningar.
Och det är ingen hejd på alkoholromantiken; någon gång hade jag gärna läst en manlig amerikansk författare som inte var alkoholist. Efter att ha mött dussintalet dysfunktionella konstellationer må jag vara ursäktad om jag någon gång önskar en annan dynamik i novellerna.
Vilket ändå inte hindrar att jag läser med ganska stor behållning och uppskattning. Det här är kanske inte boken som inleder en ny novellboom på svenska, men vad som går att lära sig är noggrannheten, och värdet i att putsa inte bara på perfektionen utan också på sprickorna. Carvers karaktärer är alltid på väg mot något annat – oklart vad – men också alltid fast i det innevarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.