Blötdjur, Ariel Held, Vertigo

Ariel Held är pseudonym för Lina Arvidsson, och nyttjas när hon ger ut erotiska böcker på Vertigo. Blötdjur är titeln på den nya: en skräcksaga med viss anstrykning av Stephen King och H.P. Lovecraft, där människan och naturen försöker komma sams. Eller säg så här: i århundraden har människan knullat naturen – är det då inte helt på sin plats med en fiktiv berättelse där naturen knullar människan?

 

Romanen följer till största delen Harald Bergwall. Han har haft en del framgångar som filmregissör, men detta spår lämnas helt i sticket. I stället rör sig storyn kring den Trollhasslaskog som lockar på honom och andra som har blöt natur som kink. Problemet: skogen har en benägenhet att få människor att försvinna, efter att först ha gett dem en sällsynt extatisk sexuell erfarenhet. Skogen som en farlig plats saknar inte historisk täckning: engelskans ”forest” kommer från latinets ”foris”, som betyder utanför – och i skogen vistades farliga element, som stråtrövare och banditer. I den här ursvenska versionen finns skogrsået, huldran och Näcken.

 

Till den förtrollade skogen har tonårspojken Victor rymt hemifrån. Han följs av flera andra som slukas av de kåta elementen i skogen. De skeenden som gestaltas får romanen att anta formen av novellsamling, och det är skickligt utfört, när romanen på så vis liknar ett par fjolårsböcker som också pendlade mellan roman och novellsamling, som Ia Genbergs Detaljerna och Hanna-Linnea Rengfors Tillsammans i mörker.

 

Under tiden träffar Harald Emma, en produktionsledare från en av hans filminspelningar, och introdcueras till bdsm-världen, med dess iscensatta sexuella möten. Det kan te sig osexigt att ha sex utefter en manual, men Held manövrerar konstfärdigt förbi sådana hinder. Någon risk för en nominering till bad sex award föreligger inte, så länge hon håller sig till mellanmänskliga möten. Samtycke betonas – viktigt, eftersom samtycke är det sexigaste som finns.

 

Är det sexigt när människorna så hamnar i sexuella möten med … eh, monstret i skogen? Inte riktigt. Eller så är det för att skräcken tillåts dominera. Visst, det är trovärdigt när Held visar att kåtheten helt tar över deras sinne och tankar, men det kan inte hjälpas: en viss typ av sex måste bara upplevas, och min gräns dras vid tentakler. Det förhindrar inte att boken fungerar som skräckhistoria, och kanske den gör det just för att sexskildringarna tillåts bli så skruvade.  

 

Harald träffar Eva, och de två ger sig ut i skogen för att försöka bemästra dess förförelsekonster. Harald gör det för att han anser sig ha en särskild förbindelse (ni vet: ”jag är den enda som förstår skogen …”) medan Eva är där för att hon är asexuell, och därför klarar sig utan skråmor. För andra går det sämre, eftersom monstret utrustats med huggtänder.

 

Helds roman handlar mycket om gränsupplösande saker. Harald dras mot det destruktiva som skogen härbärgerar: ”Mörker skall omsluta mig, endast i mörkret kan jag finnas.” Tids nog ska han bli varse att somliga drömmar ska vi vara aktsamma för att önska att de ska slå in. Harald låter för den delen nästan som ett anagram för Ariel Held (”Harald Lie?”). Sunda och osunda fantasier kampas om herraväldet.

 

Skräck och sexualitet är förstås ingen ny uppkomst, men jag gillar hur Held betonar det realistiska – både när människor möts och när naturen möter människor. När trosor rivs itu utbrister Harald rentav: ”Nu går de ju sönder?” – en replik som aldrig skulle yttras i en spelfilm, typ Basic Instinct (fast var inte det filmen där kvinnan inte ens bar trosor?). Samtidigt har Held helt klart annat på agendan än att besjunga en sexpositiv lovsång eller skriva ännu en hyllning till det knapplösa knullet.

 

Vad blir lärdomen? Att det bara är dumskallar som litar på naturen (lex Werner Herzogs Grizzlymannen). Nietzsche sa det bäst: om du stirrar tillräckligt länge ned i avgrunden, stirrar avgrunden också tillbaka på dig.