Det är inte ofta jag bråkar med Fredrik Strage, men när han häromveckan skrev om filmen Avatar och att enda fördelen med 3D-glasögonen var att han kunde gråta osedd är det ett uttryck för onödig och otidsenlig toxisk maskulinitet. Jag påminns om dessa tårar, och orsaken till att vi gråter, när jag läser Gunilla Johanssons bok Vid det runda bordet. Den lägger sig nära de skildringar där anhöriga berättar om en avliden närstående – i detta fall författarens son, som dör 39 år gammal i en hjärntumör.
Och jag gråter. Först helt omärkbart, med små tårar som inte ens letar sig nerför kinderna, men ju längre förloppet tar sig in i den sista tidens svåra sjukdom öppnar sig något svart. Inte enbart i Johanssons text, utan också i mig som läser. Något svart som får tårar att forsa fram.
Vad lindrar? Att skriva den här boken är förstås ett terapiarbete för Johansson. Hon får ingivelsen av en dörrknackning för ett par år sedan, då sonen varit död sedan drygt tio år. Hon förstår att det är ett meddelande. Då har hon gett ut en helt sensationell diktsamling, Stenen från grunden, som oförglömligt berättade om hennes mamma. En annan bok var i antågande, Arvid. Ett människoöde, som handlar om en farbror som tvångsvårdades som mentalsjuk.
Johansson är pensionerad psykoterapeut, och vet förstås en del om sorgearbete. Samvaron med sonen Johan upphör inte när han dör, varför skulle den göra det? Boken skildrar ett typiskt liv, som uppehåller sig vid graviditet, födsel, uppväxt, frigörelse. Johan är ett ”tunnhudat” barn, och man förstår att det är både en metafor och en konkret förklaring. Han utbildar sig till jurist, blir domare, men när också teaterdrömmar.
Vi söker oss mot det konstnärliga, vi människor. Är det konstigt att det är så? När det är så svårt att leva, när livet måste innehålla så svåra saker, då är konsten det vi har att hålla oss fast vid. I en rörande scen berättas om när mamman får sjukdomsbeskedet, att hon tar upp något grönt från rännstenen på väg till bilen. Det är en flaskhals som hon finner sig hålla i, för ”något måste jag hålla i”, som hon kort konstaterar.
Minnesbilderna är starka. Förlossningen var svår, därefter sjunger The Beatles på radion ”A Hard Day’s Night” (det här är 1965). Det är oundvikligt att man som förälder rannsakar sig, detaljgranskar sitt minne: borde jag ha vetat bättre? De signaler som man i efterhand tycker sig märka, varför var jag inte mer uppmärksam på dem? Hade det hjälpt? Förmodligen inte.
Livet är så skört. Det är väl därför jag gråter när jag läser Johanssons bok, som kan förefalla konstlöst skriven. Just det gör att den så effektivt tar sig in i en, och visar hur otrygg och villkorad vår existens är. När som helst kan allt upphöra. Jag tänker på hur livsförloppet summerades i Gilgamesh-eposet: ”Trollsländorna flyger snabbt över floden. / De lyfter sina ansikten mot solen. / Plötsligt finns där ingenting.”
Vad Johansson också visar är hur det är kärleken som är livets grundsten. Där kärleken till sonen ändå överlever denna smärtsamma förlust. För att förlusterna också tillhör livet. Så läser jag dikterna om och till honom som påminnelser om detta, om kärlekens oslagbara styrka:
du bär din stora vintermössa
den i skinn med lappar för öron och panna
mjuk yvig päls ramar in ditt ansikte
i drömmen glider du bort från mig
in i mössan ansiktet försvinner
Sonen är bortilande som en trollslända, det är smärtsamt, men han bevaras i denna bok. Så lyder också undertiteln ”till Johan, som lämnat rummet – men inte tiden”. Det låter nästan för enkelt, för bra för att vara sant, ett slags önsketänkande.
Kanske det, men det är ändå inget bedrägeri. Johan var på väg att själv bli förälder när han dog, något som Johansson väljer att återge med en sällsynt metafor (det blinkar ett ljus i hans hustru), och mot slutet av boken vänder sig mamman till sitt barnbarn Nils. Då visas att även om sorgen kan få allt att svartna finns det något som är starkare än allt sönderfall och all död, något som besegrar alla demoner. Det är kärleken det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar