att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

21 okt. 2021

Efterskörd. Ferlinfynd från en spånkoffert, Hans Rutberg, Jenny Westerström, Carlssons

När jag skickar hem mina gymnasieelever med en antologi svensk poesi och ber dem välja en dikt till nästa lektion är det ofelbart flest som plockar ut en dikt av Nils Ferlin. Det är något med direktheten i tilltalet som fångar en, och det var också detta som slog an hos mig en gång i tiden. Musikaliteten, ja, men också kombinationen av tydlighet och lätthet i ordval, samt det hisnande språnget mellan det skojfriska och det bråddjupa allvaret.

 

Det är en sanning som ofta upprepas, Ferlins ställning som folkkär poet. Det har säkert stämt i årtionden, och min privata enkät med gymnasieelever visar åtminstone att förutsättningarna finns för detta. Samtidigt: läser man Ferlin idag? För sju år sedan utkom senast den standardvolym med Samlade dikter som åtminstone förr var ett obligatoriskt inslag på bokreorna i februari. Ändå tror jag att det är lite som med åtskilliga andra poeter som varit lästa, som Hjalmar Gullberg (vars Samlade dikter utkom i våras), att en mer läsfrämjande åtgärd vore att initierade kännare sammanställde ett mer begränsat urval, som kunde peka ut relevansen idag för dessa poeter.

 


En sådan kännare är Jenny Westerström, vars avhandling och biografi över Ferlin utkom när mitt eget intresse var som starkast. Tillsammans med Hans Rutberg, systerdotterson till poeten, har hon i väntan på denna bok sammanställt Efterskörd. Ferlinfynd från en spånkoffert, som kan sägas utgöra en box med extramaterial efter den mer konventionellt skrivna biografin. En massiv bok, 1,2 kg tung. Det är i dag sextio år sedan Ferlin dog. Den initiala förutsättningen är just fynd från upphittade föremål, en spånkoffert och en Samsonite-resväska. Där finns parafernalia att utreda, nya rön att presentera, kuriosa att sammanställa (till exempel 51 dikter och sångtexter som inte förekommer i de sju diktsamlingarna som Ferlin publicerade).

 

Men det har också blivit en ganska reguljär biografi, som pedagogiskt går igenom Ferlins liv. Ett brokigt liv, med en ungdomsperiod fyllt av äventyr, en hel del idrott, en hel del alkohol och amfetamin, en hel del slagsmål, en hel del vistelser inom mentalvården, en hel del klammeri med rättvisan: lagen må ha långa armar, men Ferlin verkar ha haft längre, och slank allt som oftast undan påföljder. Boken är rikhaltigt illustrerad, och blir ett tidsdokument, en visuell dokumentär likväl som en monografi. Här finns också generösa bidrag från andra, såsom utdrag ur Lasse Sandlins texter om Ferlin som idrottare, Olof Lagercrantz opublicerade dagböcker, och Klas Gustafsons bok om Cornelis Vreeswijk, med mera.

 

Ferlin uppvisade åtskillig självdistans, och legenderna om hans bedrifter är många, och kanske lite enahanda (okej, han var bra på fingerkrok och stå på händer …). Som fotbollsspelare var han okonventionell, och motståndarlagets supportrar opponerade sig på hans speciella teknik att nicka in bollen i mål: kunde det verkligen kallas fotboll om man spelar med huvudet (tbh en fortfarande aktuell fråga)? Men han var också en hårt arbetande konstnär, och kanske det borde betonas ännu mer, att bilden av gamängen och slarvern som plitade ned enkla verser på papperslappar borde revideras, att han skickade hustrun med buss fram och tillbaka till Bonniers enkom för att införa hans ändringar av kommatecken i en dikt.

 

Han var också medveten om självbilden, om det som på vår tid börjat kallas självframställningen. Han var en medial poet, och skulle rimligen ha anlitats flitigt för att leverera oneliners till de få kulturella tv-program vi har kvar. Han har en unik förmåga att få sina rim att fästa, och när man läser de citerade stroferna ur hans dikter är det nästan överflödigt med citat: dessa rader är så inetsade att de tillhör ens minne mer än de tillhör boksidan. Men frågan är hur medial hans uppenbarelse hade varit: redan som 40-åring har kroppen tagit så mycket stryk att han ser åldrig ut, och ansiktet ser härjat ut. Våra HDMI-skärmar är inte skonsamma med sådana utseenden.

 

Det är med schlagern han slår igenom, och debuterar först 32 år gammal (gammalt på den tiden, rätt ung ålder nu för en poet). Med musiken följer en osviklig taktkänsla. Ja, Ferlins förmåga att hamra in sina strofer är oerhört begåvad, och det är just enkelheten som är förrädisk och möjligen gör att han underskattades av både sin tid och av oss sent tillkomna läsare. Att idealet är den mindre sångbara poesin. Men Ferlins mantel har axlats av Malte Persson, till exempel: en annan poet som skriver bunden vers så lätt att den upplevs som mer naturlig än obunden prosa.

 

Det är lätt att gilla Ferlin – nästan för lätt. Kanske det är en annan anledning att han inte riktigt tillhör den svenska litteraturkanons innersta krets. Han delar kynne med Bellman, men är faktiskt roligare. Han saknar kanske Frödings yppersta språkkänsla, men delar en förmåga att göra sina dikter till fullbordade verk – att de framstår som oklanderliga i sin form, att de har nått fram till sin slutliga form. Och för att ta ett tredje exempel: Taube – som i boken kanske lite onödigt förminskas till att ”nästan” sakna mörker (säg en sorgligare svensk dikt än ”Och skulle det så vara”) – är kanske ojämnare, men båda förtjänar att läsas mer, förtjänar att inte längre enbart ses som ”vispoeter”.

 

Att Rutberg och Westerström har åstadkommit en ganska okritisk hyllningsskrift till Ferlin må vara hänt: de blundar ändå inte för vissa mindre insmickrande sidor, såsom att han kunde vara en börda för sin hustru. De skriver en del om dödens plats i dikterna, att det troligen var faderns dramatiska död när han var ung som bidrog till en fascination för döden. Det är som sagt i dag sextio år sedan Ferlin dog. Ett vanligt omdöme – Vilhelm Moberg till exempel – är att Ferlin skulle bli läst i hundratals år. Det är onödigt med såna profetior. Att han borde läsas fortfarande är dock tveklöst nödvändigt att påpeka.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar