Harvey, Emma Cline, översättning Erik MacQueen, Natur & Kultur

När Courtney Love på en prisgala 2005 blev intervjuad live fick hon frågan om hon hade något råd att ge unga aspirerande skådespelare. Efter att ha sagt att hon skulle ha åtalats för förtal om hon sa något tillade hon att om du blir erbjuden att följa med till en privat fest på Harvey Weinsteins hotell ska du tacka nej. Trots detta skulle det dröja tills 2017, efter #metoo, som Weinsteins beteende skulle upphöra. Han dömdes till 23 års fängelse förra året.

 

Samma år publicerade Emma Cline långnovellen White Noise i The New Yorker, som nu har översatts under titeln Harvey. Hon berättar i tredje person om Harvey och hans sista dygn i frihet. Originaltiteln delas med Don DeLillos roman, som Weinstein när en dröm om att filmatisera. Det ska bli hans projekt när han väl blir kvitt de jobbiga anklagelserna. Det är hans halmstrå. Don DeLillo bor granne med honom i det hus han tillfälligtvis bor i, med diskret fotboja som påminnelse om frihetsberövande. Om det ens är Don DeLillo han ser i bilen från sitt fönster, eller om han misstar sig.

 

Cline debuterade häromåret med Flickorna, som utgick från sekten kring Charlie Manson i slutet av 60-talets Kalifornien. Det var en oroande roman, som jag inte riktigt gillade men inte heller helt kunde avfärda. Den var aningen diffus, och något liknande gäller för Harvey. Mina farhågor att kändiskopplingen till Manson var överflödig har hon nu med nästan provocerande arrogans stegrat, i och med att koppla in sig på Harvey Weinsteins medvetande. Som en koppling till förra romanen nämns en ”Manson-brud” som försökte mörda Gerald Ford, alltså Squeaky Fromme.

 

Det är magstarkt, och Weinstein bedyrar sin kanske inte oskuld men oförmåga att ta ansvar för sina handlingar. Det blir en kuslig inblick i förövarens världsbild, hur hans agerande rättfärdigas och relativiseras. Han är inbilsk, fåfäng, patetisk, och egentligen ganska korkad – så gör han ingen skillnad mellan Don DeLillo och Thomas Pynchon.

 

Samtidigt får vi veta att Weinstein är en doer, någon som får saker gjorda. Och vi underskattar honom nog om vi enbart ser till hans usla illdåd. Mer än en skildring av en privatpersons tragedi skriver Cline om kapitalismens bieffekter, för det är förstås pengarna som varit förutsättningen för Weinsteins framgångsrika härjningar hos kvinnor. Makt är det starkast av afrodisiakumet, påstod redan på 70-talet Henry Kissinger. Här får vi tydligt se vad lyxlivet gör med en, och hur privilegier tas för givna. Så uppfattar jag också Weinsteins tilltro till det amerikanska rättsväsendet: han har ju pengar, så det är självklart att han kommer att bli frisläppt.

 

Allra mest lyckat blir det när Cline skildrar ett möte mellan Weinstein och en av döttrarna och hennes dotter. Det är plågsamt hur pappan försöker etablera kontakt med de som pendlar mellan ointresse och avsky. Denna scen ger också en förklaring till hur Weinstein kunde vara så – ja, okänslig är förstås ett för lättviktigt ord i sammanhanget, men alltså så erbarmligt okänslig i hur han manipulerade kvinnor. Det finns också en rolig scen när Weinsten ska behandlas av sin läkare för ryggsmärtor, och tar på sig en sovmask och klagar på dess kvalitet, att det känns som toalettpapper mot huden.

 

Ändå är det med viss frustration jag tar del av Weinsteins krämpor, hans fysiska förfall, som om de betonas för att Cline frossar i att förnedra ett monster. Hon gör honom till ett förvuxet barn – jag ser av någon anledning framför mig Tove Janssons karikatyr från 1938 av Hitler som ett gråtande barn som tigger tårta som symboliserar olika länder. Fungerar det här att göra Weinstein mindre skräckinjagande? Hans hjälplöshet gör honom på något sätt igenkännbar, och jag misstänker att det finns läsare som får anledning att rannsaka sina samveten när de konfronteras med hans önskan att hellre följa ändlösa tv-serier på en skärm än att träffa människor.

Cline växlar mellan att göra Weinstein till en sammansatt individ och en svartvit parodi, som när han scrollar fram tröst i en illitterat twitterkommentar för att bekräfta sin övertygelse att han ska frikännas, eftersom han har folket på sin sida. Fast är det inte samtidigt vad vi gör: övertolkar åt både ena och andra hållet, överdriver antingen klandret eller lovorden, för att vi antingen vill må bra eller vill må dåligt – antingen ska narcissismen eller självföraktet livnäras.  

 

Det är ett sätt att skriva som kan påminna om hur Joyce Carol Oates ibland gör, också med autentiska personer som förlaga. Men Clines temperament är mer behärskat. Oates brukar gå längre i inlevelse, och det gör också hennes romaner mer övertygande, och mer närgångna. Vi befinner oss här hela tiden vid sidan av Harvey Weinstein, och det har inte bara att göra med att Cline väljer tredje persons perspektiv.

 

Jag läser med stigande obehag: vad är det för olustiga krafter som styr mig i läsandet av denna roman? Vad vill jag uppnå, utöver att snaska mig i andras elände? Kanske det är Emma Clines egentliga uppsåt, att göra oss medvetna om denna låga drift. Medan det hos många författare finns gott om ambitioner som inte tillvaratas – man vill bara ropa, men kom igen, våga mer, ta ut svängarna – så arbetar hon i annan ände: hon har stora ambitioner, men når inte ända fram. Hittills. Men eftersom hon försöker, tänker jag fortsätta försöka läsa henne.