Ena halvan av månen, Yin Lichuan, översättning Göran Sommardal, Modernista

Mike Scott från The Waterboys sjöng att han såg månskäran, men hans älskade såg hela månen. Kinesiska poeten Yin Lichuan introduceras på svenska med en bok som heter Ena halvan av månen. Översättaren Göran Sommardal återger ett minne när hon framträdde på Nässjö poesifestival i augusti 2002. Jag minns att jag var där, men jag kan inte svära på att just Yin Lichuan tillhörde de kinesiska gäster som gjorde starkast intryck.

 

Då var hennes karriär som poet dessutom i stort sett över. Dikterna i den här urvalsvolymen är från 2000 och 2001, med ett enda undantag i en dikt från 2006. Sommardal betonar i sitt förord att Yin tillhör avantgardet, och att hon efter att ha övergett poesin har ägnat sig åt filmkonsten.

 

Hon skriver om sex, om våldsamt sex, om ömsint sex. Här kan kräks och orgasmer inrymmas i samma enskilda dikt. Hon skriver mer om begär än om kärlek – otillbörligt begär ofta, alltså det som överskrider konventionella gränser. En del är burdust, vulgärt, en del ganska oskyldigt – som en näpen dikt till en brorsdotter (kanske inte samlingens mest oumbärliga dikt). I dikterna förekommer också en absurd humor, som kan vara träffande, i sina febrila ansträngningar att nagla fast en viss form av inbilskhet.

Här finns också en fin känsla för poesin, och en rytm som jag antar att Sommardal har fått arbeta för att återge så här fint i titeldikten:

 

Du kan inte ha ett större begär än ett träd. Precis som jag inte kan fantisera fram en måne? Månen det är månen. Fantasin den fantiserar. Att fantisera att fantasin är en måne som aldrig växer och blir stor. Växer månen? Fantasin växer oavbrutet.

 

Sommardals översättning är nog duglig, även om jag ställer mig tveksam till en knappt trettioårig kvinna på något språk skulle använda ordet ”fruntimmer”, som också förekommer i ett par av dikterna.

 

Västerländska referenser duggar om inte tätt så i lite spridda skurar, med viss slagsida åt det franska: Genet, Pusjkin, Derrida, Foucault. Är det då västerländsk poesi som Yin Lichuan ägnar sig åt? Kanske: åtminstone förlitar hon sig starkt på ett talspråkligt idiom, som förstärker det burdusa, när hon slänger sig med den typ av gatusmart attityd som är charmig i mindre doser, men lite ansträngd när den blir för förutsägbar.

 

Då kan det finnas ett visst drag av sångtext, både implicit och explicit:

 

Upprepar upprepa. Ha det bra, ett nytt sätt att plagiera. Som du

älskar mig, så älskar jag dig. Jag ska upprepa dig, jag

ska fortsätta dig, jag ska sångtexta dig, jag ska förälska mig i dig.

 

Yin skriver en ärligt redovisande dikt om det som gått förlorat, och hur man ska hålla det kvar utan att helt göra sig beroende av nostalgi. Klarsynt och osentimentalt skriver hon om begär, om sex, och det är en smula kittlande att läsa kinesisk poesi av detta slag. Samtidigt lite sorgligt att hon mer eller mindre la av strax innan hon fyllde trettio: här anas något som skulle ha tjänat på att mogna fram, ett språk som inte helt förhåller sig färdigutvecklat.