Norska Sandra Lillebø har skrivit en kort och tät berättelse om när det blir svårt för ett barn att älska sin mor, men också om hur svårt det är att sluta älska henne. Berättaren är författare, modern är schizofren, något som växer fram gradvis. Det är en ständig kamp mot sjukdomen och fattigdomen, där vanföreställningarna relativiseras av dottern. Det är en iskall skildring av en huvudperson som mals sönder i omsorgen om modern, skriven med varsamt klinisk hand. Ämnet pejlar neuroser och psykoser, stilen är balanserat besinningsfull.
Det är Lillebøs första roman efter två diktsamlingar, och det är tveklöst skapat ur en hejdlös nödvändighet. Även om man placerar den i det norska facket ”verklighetslitteratur” blir det ett typexempel på när det privata ämnet görs allmängiltigt. Ofta stabiliseras den förtvivlade texten i tunga sanningar, i aforismer om gränslös kärlek av lika hög halt som dem Hjalmar Söderberg skrev för drygt hundra år sedan. Det är med andra ord en formsäker och formidabel roman.
(Också publicerad i Vi 10/21)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar