att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

28 okt. 2021

Det tredje ljuset; Små ting som dessa, Claire Keegan, översättning Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand

Det dröjer ungefär tio år mellan varje ny bok av Donna Tartt. Något liknande kan sägas om irländska Claire Keegan, som också debuterade på 90-talet. Verklistan innehåller blott fyra titlar. Nu har de två senaste utkommit på svenska. Det är Det tredje ljuset (2010) och Små ting som dessa (2021) som samlats i en volym. Två korta romaner – boken inryms på strax över 140 sidor – eller hellre engelskans behändiga term ”novella”.

 

I den första, Det tredje ljuset, följer vi en liten flicka som färdas i bil med sin pappa. De lämnar bondgården där mamman inte gör annat än arbetar. Landskapet är mycket kargt, mycket irländskt. Miljön har färgat av sig på personerna. Hon dumpas hos några släktingar, John och Edna Kinsella, ett barnlöst par, medan pappan åker tillbaka till den gravida hustrun. Man fattar: många barn, stor fattigdom, och nöden har ingen lag. Flickan lär sig att skam inte borde ha någon plats i hennes nya liv.

 


Hon lär sig också att skam är förknippat med hemligheter. Det finns något outtalat i hennes nya familj. Hon är sängvätare, men det tas med ro av fosterföräldrarna. Det hon upptäcker i sin nya miljö är att man inte behöver gå omkring och hela tiden ha beredskap för bestraffning. När hon vandrar med kvinnan, Edna, slås hon av följande: ”Ingen av oss säger något, så där som folk tiger när de är lyckliga. Så fort jag tänkt tanken slår det mig att motsatsen också stämmer.”

 

Tiden är cirka 1980. Skvallret grasserar hos grannarna. Hon är liten, men vet redan för mycket om olyckor. Successivt ger rädslan vika för trygghet. Det märkliga sker: Keegan visar att det går att gestalta godhet. John håller hennes hand när de gör en kvällspromenad – en enkel gest hon aldrig har upplevt tillsammans med sin pappa. Ömheten är så svår att uppnå, och samtidigt så enkel att utföra.

 

Fiktion lär oss, i sina bästa stunder, åtskilligt. Till exempel lär man sig känslor, och Keegans sätt att skriva uppmuntrar den kunskapsinhämtningen. Hon gör flickan till ett iakttagande barn, oförmögen att korrekt uppfatta det hon registrerar, och hon vet inte hur saker hänger ihop. Men barn är bra på sådant, att fånga upp nyanser, utan att veta vad de ska ta sig till med alla sina intryck. Det bildar undertext, saker en läsare måste ta itu med. Keegan har också en sällsynt och osviklig blick för både platsen och för människorna där. Hon har också ett robust språk, som tyvärr inte helt överförs i översättningen – exempelvis tappas mycket av nyanserna i det sträva talspråket när det normaliseras till grammatiskt korrekt svenska.

 

Keegans förmåga att skapa atmosfär utförs med impressionistiska medel. Denna teknik följer med i den andra långnovellen, Små ting som dessa, som utspelar sig 1985. Där handlar det om Bill Furlong, som är föreståndare för leveranser av bränsle till hushållen: kol, torv, antracit, stybb, ved. Hans mamma dog när han var tolv, pappan är okänd. Han är skötsam, och lever nu i ett harmoniskt äktenskap med Eileen; de har fem döttrar.

 

Harmoniskt, men samtidigt gnags han av något som kanske inte är renodlade skuldkänslor, men något som gör att han har svårt att förhålla sig till orättvisor. Ser han ett fattigt barn kan han inte låta bli att skänka allmosor. Han har dåligt samvete för att han försummar barnen när han är ute på sina jobbresor, samtidigt som han vet att han skulle försumma dem ännu mer om han inte jobbade. Han är en god samarit, men tycker sig ha begränsade resurser att hjälpa.

 

Om godhet var temat för den förra kortromanen, är snällhet temat för denna. Också svårhanterat konstnärligt, men Keegan har valt sitt ämne med sådan omsorg att det mer känns som att ämnet har valt henne. Bill besöker ett kloster, som fungerar som tvätteri. Vi som har sett Peter Mullans oförglömliga film The Magdalene Sisters (2002) förstår vad som åsyftas. En inrättning, sanktionerad av katolska kyrkan och irländska staten, där unga kvinnor levde under vidriga förhållanden, undangömda av släkten för att de hade skämt ut familjen – exempelvis genom att bli gravida. Genom åren stoppades 30 000 kvinnor undan där, många av dem dog av vedermödorna, och många av deras spädbarn dog eller adopterades bort.

 

Ohyggligt. Keegan berättar om tystnadskulturer långt innan #metoo briserade (de sista Magdalenatvätterierna stängdes 1996). När Bill berättar för sin hustru om vad han har sett på klostret, och sin oro att det kan hända deras egna döttrar slår hon ifrån sig och menar att det är just för att det är deras egna döttrar de inte behöver bry sig: ”Vill man ta sig någonstans i livet finns det saker man måste blunda för.”


Så behandlar Keegans novell de svåra frågorna, som kopplar ihop oss till vad som gör oss mänskliga. Hon skriver i en religiös tematik, och utmanar kyrkans hegemoni, med sin novell som ställer frågan vem som är vår nästa. Omgivningen väljer tystnad, i hustruns fall rentav den köpta tystnaden, när deras inkomst är beroende av goda relationer med de som begår övergreppen. När Bill träffar en kvinna som varnar honom för att vända sig emot kyrkan blir hans svar uppfordrande: ”de bestämmer väl bara så mycket som vi låter dem göra”.  

 

Novellen har sämre rykte än romanen, och anklagas ibland för att inte kunna göra lika starkt intryck hos läsaren. Men liksom Keegan kan överträffa alla fördomar att godhet är svårgestaltat har hon skrivit två noveller som gör starkare intryck än åtskilliga av de romaner jag har läst på sista tiden. Hon tillvaratar de fördelar novellgenren medför, och lyckas få läsaren att glömma både tid och rum. Det är bara så fenomenalt genomfört!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar