att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

6 okt. 2021

Mordnattenmatrisen, David Vikgren, Teg Publishing

Det har skrivit hundratals fackböcker om mordet på Olof Palme. Säkerligen något färre romaner, men det kan förklaras av att hela tillvaron efter 28 februari 1986 har liknat ett fiktivt skeende, att det inte ens behövs skrivas romaner – vi har hamnat i en roman som aldrig verkar ta slut. Den inställda domen förra året mot ”Skandiamannen” var ett osedvanligt hån, värre än ”butlern gjorde det”. Vi har fortfarande ingen gärningsman.

 

Poeten David Vikgren har skrivit en roman, Mordnattenmatrisen, som fokuserar på tiden mellan 20:45 och 23:25 detta ödesdigra datum. Roman? Tja, som bekant är romangenren plastisk, och här liknar det mer ett hörspel som låter de olika vittnesmålen röra sig mellan varandra. Händelseförloppet förmedlas därmed genom ett antal röster, där man verkligen kan ifrågasätta sannolikheten att minst halva Stockholm verkar ha rört sig i närheten av mordplatsen den aktuella natten. Så många indicier i rörelse! Var det ovanligt många skumma typer i omlopp i närheten just denna sena kväll (filmen Bröderna Mozart slutade 23:05). Kanske, men inte helt säkert.

 


Så att kalla det roman är kanske att ta i: mer liknar det en språkmaterialistisk diktbok från 00-talet, men låt gå. Boken stannar också på sidan 86, liksom för att illustrera att det är då tideräkningen för det gamla Sverige upphörde. Den som följt något av Palmeutredningen – kanske med en lämpligt väldoserad blandning mellan nyfikenhet och skepsis – är det åtskilligt som känns igen. Det är de gamla vanliga vittnesmålen, en härva av en walkie-talkie och en pistol, av skinnjackor och öronlappsmössor, av kapuschonger och stickade mössor.

 

Någonstans finns där också en gärningsman, men som bekant lyckades han springa rätt ut ur den här romanen, in i de skuggor som tillhör mytbildningen. Vem var han? En lejd polisman, av allt att döma. Skandiamannen? Han var där, men det är förstås lika otänkbart att det var han som att Christer Pettersson skulle ha gjort det. Nä, mördaren förblir anonym, ansiktslös, namnlös. Och romanen slutar på sidan 86? Nja, snarare fortsätter den bara, denna evighetslånga frustration.

 

Fältet lämnas fritt för spekulationer, och Vikgren kan förstås inte avlämna något tillfredsställande förslag till lösning. Här är vi, bortkollrade av en förmodligen medvetet inkompetent utredning i inledningsskedet. Vikgren låter tiden frysa fast i de här stunderna, i synnerhet de två skotten skildras så mångstämmigt att vittnesmålen bildar en absurd länk av samstämmigt motstridiga röster.

 

Personerna i romanen smälter in i varandra, och sanningen, finns den här någonstans? Förmodligen inte. Sanningen har gått upp i revolverrök. Det som återstår är spekulationer, och det är som om mängden av vittnen är vad som försvårade utredningen allra mest. För vem skulle de lita på när alla hade sett och hört så mycket? Och när den som stod allra närmast mördaren – Lisbeth Palme – ändå inte blev trodd?

 

Vikgrens bok – roman eller konceptdikt kan väl kvitta – är ett förbryllande bidrag i Palmeexegetiken. Det är som att ta del av en skräckfilm utan slut, och det är väl så vår verklighet ska uppfattas. Vi ska väl inte övervärdera mordets betydelse för samhällsutvecklingen i Sverige, men kanske inte heller underskatta den. Gärningsmannen blir ett så osannolikt inslag att man nästan inbillar sig att han måste vara påhittad. Men varför av en så dålig romanförfattare (verkligheten alltså, inte Vikgren, som gör sitt jobb)?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar