Efter att ha gjort sig ett bemärkt namn i den tidiga danska poesivågen – hon debuterade 1978 – har Nina Malinovski efter några tysta år fått upp ångan. I fjol kom den udda Søfartsbogen, och nu på samma förlag 45 fabler, ett samarbete med den svenska konstnären Ivar Södergren. Det är också en udda bok, där Malinovskis 28 korta texter samsas med Södergrens 17 målningar, prydligt numrerade. Samarbetet faller sig naturligt av flera orsaker: dels är Malinovski delvis uppvuxen i Småland, dels ligger Södergrens teckningar nära det fabelaktiga, en slags magisk realism. Tyvärr är omslaget lite missvisande, och visar långt ifrån någon av hans intressantaste motiv.
Fabeln arbetar med antropomorfism, alltså att låta djur anta mänskliga drag. Här främst med att de ges mänskligt tal. Wittgenstein har, i fiktionen, fel: när djuren väl börjar tala kan vi visst förstå dem! Det är en gammal tradition, som kan spåras till Aisopos berättelser från 500-talet f.kr., och Jean La Fontaine på 1600-talet. Båda nämns av förlaget som inspiration, samt den mer anarkistiskt inriktade Ivan Krylov, från början av 1800-talet (rekommenderar dem: leta upp översättningen signerad Staffan Skott, som nyligen dog, eller gör som han själv skulle ha sagt, ”lär dig ryska!”).
Samspelet mellan Malinovski och Södergren är gott, även om det sker med outtalade kopplingar, främst i motivval. Hans bilder visar ofta djur i hybridsituationer, på väg mellan olika stadier, som inte nödvändigtvis behöver vara mänskligt kodade utan också på väg mellan olika arter. Vargen med fårhuvud, till exempel. Eller ett råttdjur med vingar. I en av Malinovskis fabler handlar det också om en fladdermus som stöter på en vessla och en uggla som vill äta upp den, men den försvarar sig med att den bara råkar heta –mus, att den i själva verket är fågel. Fast det orsakar störningar i identiteten. Kontenta: du må rädda livhanken, men priset är att du tappar bort dig själv.
Så handlar flera fabler just om detta, att läxorna är dyrköpta, att insikter har en hög avgift. Är du byte eller rovdjur? Kanske lite både och? Den som jonglerar med sitt jag får vara beredd att stämpla ”ömtåligt gods” på fraktsedeln i ditt kommande liv. Det finns också ironi i några av fablerna, när haren säger till jägaren att han måste löpa för sitt liv för att inte bli så föraktad att jägaren måste slå ihjäl honom i ren frustration. Man måste acceptera sina villkor.
Södergrens teckningar har en naivitet som kan få en att tänka på barnboken, och sagorna är barnens privilegium. Nog kan man läsa de här sagorna för och som barn, men då får man vara beredd på att sluten inte alltid är lika sockrade som när Disney satte sina klor i dem under 1900-talet. De gamla fablerna är grymmare, och Malinovski tvekar inte i att bibehålla en del av de mindre lyckliga sluten.
Det finns också något i teckningarna som utmanar autonomibegreppet, med figurer som är både fria och bundna till de sysslor som har ålagts oss. Kanske det är delaktigt i att göra oss mänskliga, denna dubbla lojalitet att sträva mot frihet men i lika hög grad längta efter de uppgifter som förankrar oss vid vanan. Fablerna illustrerar mänskliga egenheter, hur mycket de än handlar om djur: fåfänga, dumhet, viljan att medvetet bli duperad.
Så illustrerar Malinovski med en räv som saknar svans vårt behov av tillhörighet. Räven lurar sina kompisar att enda chansen att vinna en stundande skönhetstävling är att kapa sin svans, som han själv har gjort. Så rafsar han ihop svansstumparna och säljer dem till bilägare för att de ska fästa dem som prydnader vid sina antenner, och samlar ihop sin förmögenhet, tack vare rävarnas (vår) önskan att få känna sig (oss) snygga.
Här blir släktskapet mellan djuren och människorna tydligt. Djuren blir trojanska hästar för att visa vår egen inbilskhet, och den som vill lära sig något om de mänskliga egenskaperna kan hitta en hel del här. Läxan handlar ofta om behovet av perspektiv, om hur våra instinkter styr oss, både de fyrfota och de tvåfotade djuren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.