Signal, Kristofer Flensmarck, Anti

Den är en kohlsvart monolit. Kompakt mörker. Författaren Kristofer Flensmarck har gett ut dussinet böcker på fem olika förlag, och utkommer nu med ytterligare en bok på nytt förlag, det ambitiösa Malmöbaserade Anti. Signal lyder titeln, och boken är en systemdikt med vissa spår av Inger Christensens Alfabet och Ida Börjels Ma. Även här är texten nästan uteslutande fokuserad till högersidan, och vi rör oss från A till Ö, från ”absolut mörker” till ”överväldigande gåta”.

 

Alltså en ABC-bok. Alltså en bok som inventerar världen (”det finns”) innan den upphör, en apokalyptisk dikt som nostalgiskt gör upp räkningen med vad som håller på att gå förlorat. Jo, så kan den läsas, men den liknar också monoliten i Kubricks film 2001. En svart låda som sänder en signal, som man kan uppfatta som antingen varnande eller inbjudande. Eller med Pia Tafdrups metafor som territorialsång, fåglarnas dubbla läte med innebörden både som lockrop mot honorna och skrämmande rop mot konkurrerande hanar.

 

Så som i filmen Alien, och Flensmarcks bok läser jag som en uppdatering av Aniara för det 21:a århundradet. Även här styrs färden mot död, mot allt mer död. Här finns rymdskeppet, stjärnorna, astronauterna, aliens, himlakropparna, planeterna, satelliterna, månen, den brinnande rymden, asteroiderna, galaxerna, de svarta hålen och kometerna:

 

kolliderande galaxer

kolliderande svarta hål

Kolliderar in

kom alldeles för nära

kom tillbaka

koma

kometerna

 

Men också natten, tomheten, tystnaden, stillheten, rädslan, intigheten, mörkret. Det som bildas är en slags ordbok, där definitionerna hägrar i diffusa skenbilder. Där vårt liv är betingat, skört, drabbat, utsatt, och på gränsen till att utplånas: ”att förlora / att förstå / Att Förstöra / att förstöras / att försvinna”.

 

Ja, hela förloppet ger en kompakt och uttömmande bild av poesin och dess funktion. Från mörker till gåta, som sagt, och här finns uppräkningar, sammanställningar, gloslistor, allt ordnat efter alfabetets stränga princip. Det blir en lägesbeskrivning av världens tillstånd för stunden. Ledtråd: världen mår inte bra. Flensmarck försöker täcka in hela existensen med sin dikt, och det är svårt att fälla ett omdöme.

 

Det är en kuslig dikt. Så blir det en dikt som är både målmedveten och planlös, men det känns som att det är meningen att den ska uppfattas just så: som att vi rör oss utanför kartan, med oklar färdriktning. Det vi rör oss mot är också någon form av utplåning, mot tappad kontroll. Och signalen? Den verkar vi ändå inte ha uppfattat, om man nu sätter sin tilltro till makthavarna.

 

Boken blir den svarta lådan, som kanske ger en förklaring till vår existentiella vilsenhet, vår stagnation, och vårt stillastående. Man kan beundra Flensmarcks påhittighet, att han bejakar monotonin i detta modiga projekt. Man kan också häpna inför den stumma skönhet som ofta uppstår av de nedsipprande raderna som låter alfabetet sjunka in, eller bara sjunka ned, i en vertikal rörelse inom läsaren:

 

så oändligt

så rädd för allt

så separerad

så slutar det

så tom

så trött

så tyst

så vacker

så verklig

Så vilsen

så ömtålig

 

Och så ser boken ofta ut: påfallande självklar i sin självhävdelserätt. Och så vacker, och så ska väl poesin också tillåtas vara även om världen har förfulats och förbrukat sin rätt att finnas till. Flensmarcks ord faller som ett obönhörligt ljus rätt in i mig.