att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

We begin to live when we have conceived life as tragedy

14 okt. 2021

Land (fragment), My Lindelöf, Ellips

Igår recenserade jag den finlandssvenska antologin Bländad av död och kärlek, där My Lindelöf representerades av en dikt från 2001, som inringar en motivkrets kring skogen, minnet, namnen som vi måste skydda från glömskan, och häpnaden inför tillvaron:

 

I ett hörn beträngd, inringad

Hör man plötsligt

Sitt hjärta,

Sitt underliga hjärta slå

 

Den här poeten debuterade redan 1988 med en samling korta prosatexter, men har publicerat sig sparsmakat, med hiatus-perioder som sträckt sig över tiotalet år. Land (fragment), som nu utkommer på Vasaförlaget Ellips, är faktiskt bara hennes sjätte bok. Motivkretsarna är sig lika – här finns också skogen, minnet, namnen vi måste skydda från glömskan. Och häpnaden? Jo, den är intakt, men nedtonad, som om vi tvingats konfrontera en viss ödmjukhet i vår relation till naturen.

 


Det är en visuellt präglad dikt, som utgår från fotografier av den tjetjenske konstnären Aslan Gaisumova, bilder som visar landskap och spår av bosättningar i regioner där befolkningen på 40-talet fördrevs av Sovjet. Lindelöfs dikter är bildrika utan spår av bildspråk, enkelt registrerande. Hon skriver stillsamt, men inte försynt eller ursäktande.

 

Här finns – liksom för övrigt redan i den dikt som förekom i den nyss nämnda antologin – ett flitigt bruk av parentesen. Parentesen är ett underskattat inslag i text av allehanda slag, av allehanda orsaker (till exempel: den ger subversiv emfas). Hos Lindelöf blir parentesen en kommenterande röst, en dubblering, en spegling, en skugga, ett eko. Det liknar hur Agneta Enckell – en annan finlandssvensk stjärna – arbetar i sina dikter. Kort sagt: vagt orosframkallande. Med David Foster Wallaces berömda formel: litteraturen ska lugna de störda, och störa de lugna.  

 

Med hjälp av sådana språkliga medel styckas Lindelöfs text upp i meningsfragment och semantiska fraktioner, i synnerhet i bokens två första avdelningar. Sedan tilltar ett ”du”-tilltal som öppnar upp texten, även om civilisationskritiken behålls. Det är lika mycket en lägesbeskrivning som en önskedröm om en bättre framtid, lika mycket en reträtt som en vädjan. I de här dikterna sker allt på nytt, och någon evig återkomst är inte i sikte: ”varje ny beskrivning / saknar sitt motstycke, varje sorg är av en ny art, ersätter / varje utdöd aspekt av livet.”

 

Dikotomin natur-civilisation aktualiserades nyligen av Jerker Sagfors i boken Att lämna sitt hus. Även här tecknas förlusten i elegiska nyanser. Alla vettiga människor varnar för effekterna av den giriga politik som förts de senaste decennierna. Mot bättre vetande. Vi går mot framtiden inte med förbundna ögon, utan med vidöppen blick, krampaktigt leende. Vi visste bättre, men avstod från att tänka.

 

Lindelöfs uppräkning blir en svidande påminnelse om värdet i det som håller på att gå förlorat. Vår förlorade kunskap, helt enkelt:

 

Utbuktning, lågvatten, sprickor, sjögräs,

lukten under stenarna, lågt nere i sänkan

sköra skal av minimala kräftdjur, korn

 

av gnejs och kvarts, klumpar av

söndersmulad tång, kol, kisel, styrox

 

små avtryck av fågelfötter vid vattenbrynet, eller

långt uppe på land

oskarpa urholkningar (gropar) skräp

 

skelettfragment, nylonrep.

 

Så bildar dikterna ett samspel mellan denna välbehövliga oro och ett meditativt, nästan sedativt lugn. Vi görs till tillfälliga besökare på den här platsen, som håller på att slockna. Vi har dikterna, och snart förhåller vi oss till dem allt mer krampaktigt, allt mer desperat, som den sista trösten av alla.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar