Det är oktober, och spekulationerna kring Nobelpriset tilltar. Även om jag innerligt hoppas att det går till en författare jag inte har läst – helst från någon annan världsdel än Europa – kan jag inte undgå att notera att det snart har gått hundra år sedan priset senast gick till Norge (Sigrid Undset 1928). Varför inte Jon Fosse? För omvärlden är han mest känd som dramatiker, men vi har kunnat läsa honom också som poet, och på senare år framför allt som prosaist.
I sina romaner under 2000-talet har hans stil blivit allt ordknappare. Så i den besynnerliga Trilogin (Sömnlösa, Olavs drömmar och Kvällning), som var både anspråkslös och ambitiös. Denna stil fortsätter i det nya projektet Septologin, vars första del Det andra namnet, nu har översatts till svenska. Det ska bli sju böcker totalt, och första volymen innehåller de två första installationerna.
Det handlar om en man, Asle. Eller är det två män? Asle delar inte bara namn med protagonisten i Trilogin, utan också med en annan man i den här romanen. Asle är konstnär, bor i den fiktiva orten Dylgja. Han gör sig ofta ärenden till Bjørgvin (Bergen) för att ställa ut sina målningar på ett galleri. I Bjørgvin bor en annan Asle, som också är konstnär, till förvillelse lik honom utseendemässigt. Den andre Asle är mindre framgångsrik, och gravt alkoholiserad. Asle hittar honom sovande i en snödriva och hjälper honom till sjukhuset, och tar hand om hans hund.
Det är i princip hela handlingen i de här två romanerna, som utspelar sig under två dagar en tid strax innan julafton. Eventuellt ska man uppfatta de två Asle som dubbelgångare, att den mindre framgångsrike suputen är den Asle kunde ha blivit – vi får veta att Asle inte dricker, men har gjort det i stor omfattning tidigare. Han träffar grannen Åsleik, och en kvinna som heter Guro – eventuellt heter hon Silje – som påstår att de haft ihop det tidigare.
Asle minns inget av det. Hans minnen rör sig uteslutande kring den döda hustrun Ales, som är fullt närvarande i hans liv, och en fixpunkt för hans irrande bilfärder mellan hemmet och staden – han har oerhört dåligt lokalsinne, och förväxlar siffror på ett sätt som får en att undra om han lider av dyskalkyli. Samt att han då och då får syn på ett yngre par på en lekpark och senare lekande i det yviga snöfallet, ett par som man frestas tro är speglingar av hans egen tidigare tillvaro med Ales. Det dåliga samvetet hägrar, vagt och diffust, nästan oåtkomligt men samtidigt skrämmande pregnant.
Ortnamnet Dylgja betyder ju bokstavligen ”dölja”, och Fosse arbetar med sådana principer i sin prosa. Att han skapar mörker och dimma kring sin intrig, och visar människor som frivilligt uppsöker sådana platser där minnet förgäves ansöker om tillträde. Liksom sin författare har Asle konverterat till katolicismen, och tillbringar dygnets sista stunder innan sömnen med febrila böner (”en bön mera som ett ögonkast ut över havet inuti sig”). Nog kan väl karaktärens återkommande resonemang kring konstnärskap appliceras också på romanförfattaren? Så lyder också hans standardsvar på varför han målar att det är det enda han är bra på, något som förstås också gäller de flesta människor: vi ägnar oss åt det vi kan, och upptäcker nästan med förvåning hur bra vi har blivit på det (att läsa, att byta kök, att spela golf …) Detta är både sorgligt och tröstingivande.
Minnen och drömmar samverkar inom Asle, som är romanernas nav och mittpunkt, vars monolog uppehåller sig vid avgörande stunder av förlust. Vad är det för märklig stil Fosse har rekryterat? Den är både modernistisk och anti-modernistisk, nästan provocerande förenklad, och samtidigt svårgenomtränglig, för den som inte utrustar sig med fjordlikt tålamod.
Det är en stil som är särpräglad och helt i avsaknad av punkter, men de långa meningarna bryts ändå av en del replikföring. Upprepningarna anlitas ofta, och skapar märkliga effekter av drömsk påtaglighet och konkretisering. Det är både minimalism och maximalism som agerar i det här sättet att skriva, där tankarna hakar i varandra, och dialogen fylld av både irritationsmoment och välkomnad koncentration. Det är avskalat, men samtidigt skiktat, och stilen påminner i hög grad om Asles målningar, utifrån hur de beskrivs, när han målar dem i mörkret:
det sker nånting med en bild i mörkret, ja färgerna blir borta på ett vis, men på ett annat vis blir de tydligare, det lysande mörkret som jag alltid försöker måla fram kan ses i mörkret, ja ju mörkare det är desto tydligare är det som lyser osynligt i en bild, och det kan lysa från så många slags färger, men mest från de mörka, ja från svart helst
Men Fosse visar också hur beroende vi är av vanor, av ritualer, och de kopplingar som kan göras mellan konstens självklara sysselsättningar och religionens ceremoniellare åtbörder, när de ovan citerade partiet strax övergår i en jämförelse med Guds relation till tavlornas mörker:
hur skulle jag väl ha kunnat måla mina bilder utan att använda svart? nej det förstår jag inte, för det är i mörkret Gud bor, ja Gud är mörker, och det mörkret, Guds mörker, ja detta ingenting, ja det lyser, ja det är från Guds mörker som ljuset kommer, det osynliga ljuset
Gudstron kan hjälpa oss, knyta upp vårt inre trassel. Asle behöver denna gudstro lika mycket som han behöver hårsnodden för att samla resterna av sitt gråa tunna hår i en hästsvans.
Det blir aldrig svårläst, tack vare Fosses rytmkänsla, och förmågan att göra oss delaktiga i Asles inre, i hans grubbel, hans tvivel, hans våndor, hans inbundenhet. Samtidigt, inte enbart tack vare julkontexten, finns en diskussion kring religionens enklare frågor om ensamhet, barmhärtighet och mänsklig sammanhållning. Att se Asle som en Jesusfigur och Guro som den prostituerade Maria Magdalena är grovt förenklat, även om det finns några antydningar ditåt i hennes fall. Helt enkelt för att allegorin är för schematisk.
Vad det i stället blir är en roman som visar hur ljus kan emanera också från mörka platser, att den ensamhet Asle bär på är allas vår ensamhet. Det handlar om de drömmar och de självbedrägerier vi klänger oss fast vid, vi Ibsens arvtagare på jorden. Sannerligen om inte en sådan konstnärlig vision förtjänar ett Nobelpris. Svenska Akademien har haft en dryg månad på sig att läsa de avslutande två böckerna i Septologien på norska, och att ge priset till Jon Fosse kunde i viss mån kompensera att de vägrade ge det till 1800-talets största geni, Henrik Ibsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar