Samlad poesi, Sandra Holm, översättning Felicia Stenroth, Aska förlag

Vilken lyckträff för nystartade Aska förlag när de beslöt sig för att satsa på Sandra Holm. Ursprungligen från Luleå gav hon ut en bok på Bonniers 1968, den vildsinta Barnsliga slagsmål. Då bodde hon i Köpenhamn, och skrev sedan en till prosabok på danska, som för ganska precis ett år sedan tillgängliggjordes på svenska för första gången som Har jag varit här förut.

 

Den översattes av Felicia Stenroth, som också varit inblandad i förlagets tredje fullträff med böcker av Holm. Den här gången utges den samlade poesin, tre böcker där den första skrevs som en hybrid mellan danska och svenska. De två följande är skrivna på danska men nu översatta av Stenroth. Nu finns den här författarens sparsmakade produktion – hon dog endast fyrtiofyra år gammal – äntligen på svenska, och banne mig om jag har läst något lika övertygande på branog länge. Boken, utsökt formgiven, heter Samlad poesi.

 

Första boken har alltså både danska och svenska dikter. Inlandsbilleder (Inlandsbilder) är från 1973. Det är dikter som uppsöker mellanrummen – inte bara de språkliga, utan också de innehållsliga. Dikterna präglas av starka känsloutbrott, och placerar sig kanske inte lika mycket utanför språket som mellan de olika uttrycken, i den fruktbara mark som kallas mittemellan.

 

Det är dikter som klarar av att vara både lekfulla och bistra på samma gång. Typiskt nog finns bara två känslor reserverade för oss, i denna antingen eller-tillvaro som vi är dömda att befinna oss i. Vi delar den förnimmelsen, som strikt talat är antingen fylld av hopp eller av förtvivlan. Alla andra känslor står i relation till dessa starka ytterligheter, och vägs mot dem. Jämvikt existerar bara för dem som saknar fantasi.

 

De här dikterna infriar ens förväntningar på fantasi. De rör sig mot gränser, mot det vi skulle kalla grotesk, eller som en variant av den gurlesk som några årtionden senare skulle få fotfäste både hos litterära utövare och kritiker. Holm ger en egen programförklaring:

 

då hånskriker en skata

skrattar

störtar mot mig och slår

något hårt mot mitt huvud

en stulen silversked eller

mina egna vingar –

lögnerska konvalescent

 

Detta sätt att skriva kan erinra om hur Åsa Nelvin skrev sina böcker i skarven mellan 70- och 80-tal. Det är för en läsare nu under 2000-talet uppfriskande att se hur fritt en poet kunde förhålla sig till de formella anspråken i denna epok, som väl lider av den dubbla känslan av att vara både alldeles för långt borta från vår egen tid och alldeles för nära, till exempel i de värderingar som görs. Sant är att det fanns en frihetspotential att upptäcka, och en optimism som inte gick av för hackor.

 

Men friheten är också farlig, på samma sätt som hopp är farligt (hope is a dangerous thing, och allt som medföljer den inställningen).  För den som lider av dödstankar snarare än –längtan gäller det ändå att hålla lockelsen ifrån sig. Det Holm uppvaktar är mötet mellan människor som något frigörande. Endast där sker den genuina utvecklingen. Det är i gemenskapen vi växer, både som individer och som grupp. Holm visar hur matematiska facit är missvisande – 1+1 behöver inte följas av =2, utan en beräkning måste ta in oförutsägbara variabler.

 

Den mest framsynta dikten i denna tidiga samling handlar om kroppens organ och utgörs av något som liknar en ramsa, en manisk uppräkning. Dikterna söker sig generellt mot reduktion och ett tilltal som nästan kan uppfattas som naivt eller primitivt. Men Holm parerar invändningarna. Hon är nästan oförskämt konsekvent i sitt sätt att skriva. Den utveckling som vidtar ger ännu mer emfas åt växelspelet – växelspelen – mellan de olika instanserna. I sitt utmärkta förord skriver poeten Pernilla Berglund om dikter som ”laborerar med rörelser – möjligheter – och gränser.”

 

Titlarna på de två följande böckerna ger fingervisningar: At kalde dyrene sammen (Att hålla djuren samman) är från 1975 och Dans mit mismod væk (Dansa bort mitt missmod) är från 1982. Dikterna reduceras ytterligare, för att i sista boken kulminera i något som liknar en – tja, Ann Jäderlundsk samhörighet. Dikterna blir allt kortare, allt tätare.

 

De handlar här om vikten av att hantera motgångar utan att låta bitterheten ta över. De handlar också om storstadstristess och längtan bort, om erotiska visioner, om kampen mellan grandios självkänsla och tillintetgörande självförakt. Onekligen en spännande dynamik. Men återigen, också en position som vi alla befinner oss i. Därav behovet att adla sina egna känslor, för att ge sig själv ett värde. Vi är icke-binära men fullt ut polära, verkar Holm vilja säga med sina dikter.

Dikter som jag uppfattar som nödrop snarare än besvärjelser. De blir medvetna försök att hålla sig kvar på jorden, vid det vardagliga. En av de saker som bidrar till denna förankring är sex, som Holm skildrar med (tids?)typisk glimt i ögat, liksom för att indikera hur nonchalant poeten själv ställer sig i denna fråga:

 

i ett ögonblick

just innan mörkret

dina ben som linjaler

ovanpå min orörliga skål

            av ett sköte

 

Så blir det ordknappa allt mer framträdande och dominerande i Holms poesi. Hon blir också mer kategorisk, mer oresonlig. Men det sker i balansgång med fantasin, med vägran att vara tvärsäker. Det försonande kämpar mot det oresonliga. Dikterna illustrerar också något av det svåra, för att inte säga omöjliga, i kärleken:

 

Dina nerver talar i sömnen

sjunger, jämrar, gråter

 

natten är mer uppmärksam

på själen än dagen

 

Men även om kärleken är omöjlig måste vi förhålla oss till den, måste vi uppsöka den:

 

Mina händer är handfasta

mitt hjärta intakt

så lyfter jag dig över en avgrund

i natt

 med värmen från mina läppar

 

Holms dikter gestaltar en slags exil, av inre och yttre karaktär. Minns att hon tog sig från Luleå-trakten ned till Köpenhamn. Där skriver hon dikter som blir öppningar mot känslor som är starka för att kuvas, känslor som är för stora för att inrymma en personlighet. Det sker på bekostnad av personen.

 

Det är en kritikerklyscha, men här finns svaret på samtidspoesins knivigaste frågor. Här finns också gott om meditativa stunder som i ett huj kunde och borde förpassa läsaren i ett tillstånd av beundran och tacksamhet. I Danmark har Sandra Holm viss klassikerstatus, och det vore befängt om vi inte plockade åt oss en liten bit av den kakan, för så dästa på förträfflig poesi kan vi inte påstå oss vara.