Fanny Ambjörnsson har skrivit om sin funktionsnedsatta syster Nadja. Det är en viktig bok som pekar ut beroendet av andra som en egenskap som gör oss mänskliga.
Hur berättar man om någon som inte själv äger röst? Är det etiskt försvarbart att ta sig den rätten? I den självframställningstid som vi lever i nu, med plikten att rapportera sina kakbak och gardinupphängningar på sociala medier, finns det något värde i att berätta om en människa som aldrig själv kommunicerar med omvärlden?
Obetingat ja, svarar Fanny Ambjörnsson, när hon med boken Om Nadja berättar om sin yngre syster, som föds med svår cerebral pares, epilepsi och spasticitet. Nu ska genast klargöras att Ambjörnsson själv inte ger diagnoser något större utrymme. Här sker ett paradigmskifte från tidigare ord som ”sinnesslö” och ”handikappad”, när hon väljer ”funktionssvårigheter”, och vill med sin bok utmana våra föreställningar om vad som är normativt. Likadant mamman, som på äldre dagar får ”minnessvårigheter”: ordet demens nämns aldrig.
Det är en viktig poäng. Min första bekantskap med den här författaren var när hon i början av 2000-talet skrev om genus på gymnasieskolan, samt med boken Vad är queer? Ambjörnsson är genusvetare och socialantropolog, och gör här en storartad insats i att förmå oss att omfamna också det som avviker från vad vi förväntar oss.
Är det ett värdigt liv när människan inte kan kommunicera? När hens enda kontakt med omvärlden sker med hjälp av musik och ramsor? Frågan stöts och blöts här, och Ambjörnssons argument är glasklart och övertygande. För vi har hyllat oberoendet, men hon vill att vi ska lära oss något av Nadja: ”insikten om att vi alla, på ett eller annat sätt, är djupt beroende av varandra.” Så kan bokens kärleksbudskap summeras så enkelt som att syskonen aldrig pratar om sin barndom i termer av ”jag gjorde si eller så”, utan alltid ”vi gjorde”.
Därav denna vackra berättelse om en familj som på olika sätt bearbetar problemen. Mamman och pappan bryter ihop i hemlighet, i bilfärder och på skidturer över den lilla sjön Avan i Tavelsjö utanför Umeå. Syskonen sköter markservice i olika grad. Främst Jessica, som blir en av Nadjas assistenter. Det föräldrarna i viss mån ser som en uppoffring – det här är en intellektuell familj (pappan Ronny är känd idéhistoriker) – blir för henne en självklar väg till annan kunskap än den som lärs ut på universitet.
Så nog instämmer jag gärna i Ambjörnssons syfte, att det här ska kallas ett värdigt liv. Det är respektfullt skrivet, men inte på avstånd. Böcker som ges definitionen ”snackisar” är ofta ointressanta, för det ligger något förenklat i böcker som enkelt kan sammanfattas i några få slagkraftiga meningar. Även om det här är en sådan bok sträcker den sig utanför det dagsaktuella.
Så blir det en vädjan att acceptera det annorlunda. Vi är alla olika, lyder Ambjörnssons försynta credo, och det vill jag instämma i. Vi berömmer oss ofta om att vara så omåttligt toleranta, men det är bluff. Det finns också något väldigt vackert i berättelsen om vilka som har störst förståelse för föräldrarnas situation. Det är inte de intellektuella kollegerna, utan grannarna i Tavelsjö som ideligen träffar på Nadja, och lär sig genom dagligt umgänge att det går att förstå också det som ter sig svåruthärdligt.
Därför är min förhoppning att vi ska tala mer om också de som vi tiger om, helt enkelt fokusera på att normalisera dessa viktiga individer som har saker att lära oss. Bara vi slutar utestänga dem från vår värld.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/10 2021)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar