att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 nov. 2015

Trilogin, Jon Fosse, Bonniers


Med den prisbelönta Trilogin har Jon Fosse skapat ett av 2000-talets mest fascinerande romanprojekt i Norden. Det är en okuvligt bra roman. 

Marguerite Duras svarade en gång ilskt på frågan vad man lär sig av att läsa hennes böcker: ”Man lär sig att läsa”. Så enkelt är det ju, att egentligen lär du dig bara detta, att bli bättre på att läsa. Och själv kan jag aldrig svara på dumma frågor om ”favoritböcker” eller vad jag har för ”smak”.


Inte trodde jag heller att jag skulle gilla Jon Fosses Trilogin, som nu utkommer i Urban Anderssons översättning. Tre romaner publicerade mellan 2007 och 2014, som för några veckor sedan fick Nordiska Rådets litteraturpris. Den här typen av skenbart enkla berättelser med kopplingar till Bibeln och som kräver att den allegoriska tolkningsapparaten finjusteras, nä …

Men så fel jag hade! Ännu en av läsningens lärdomar: motbevisningen av de förutfattade meningarna. Jag blir helt förtrollad av berättelsen om det utstötta paret Asle och Alida som genom hela första romanen, Sömnlösa, går gata upp och gata ned i Bjørgvin (Bergen) för att få rum för natten, där sonen Sigvald ska födas.

I andra boken, Olavs drömmar, byter Asle namn – anledningen antyds i den tidigare romanen – och köper ett armband till Alida, som här heter Åsta. Och i den avslutande delen, Kvällning, berättar dottern Ales om sin mamma Alidas kamp för att överleva som ensamstående mamma.

Som synes: inte mycket händer. Eller, jo, en dramatisk sak, som inte kan avslöjas här, men som får helt avgörande betydelse för fortsättningen. Något som också blir avgörande för mitt engagemang i deras öden. Asle och Alida hör hädanefter till de fiktiva karaktärer som gjort oförglömliga intryck på mig som läsare.

Fosse har använt den medeltida balladen ”Draumkvede” som inspiration, där Olav i en dvala som varar från julafton till trettondagen tar sig ned i dödsriket. Men berättelsen pendlar mellan religiös visionär dikt och deckare.

Att säga att något är förtätat är en kliché, och det måste ges en ny betydelse varje gång. Fosses språk är så korthugget att det får Hemingway att framstå som en adjektivrik och mångordig författare. Ur det lakoniska språket växer en berättelse fram, om lojalitet, medkänsla, överlevnad, försoning, men framför allt om kärlek. Det är långt ifrån någon idyllisk historia.

I gengäld får vi en komprimerad berättarform – trilogin inryms på knappt 200 sidor – med mycket spelrum åt egna reflektioner. Karaktärerna blir till levande människor. Fosse skapar en ny berättarteknik, med hjälp av upprepningar, omtagningar och variationer. Små förskjutningar som ger hisnande perspektiv. Ord som ”storartat” och ”makalöst” känns för en gångs skull futtiga när man ska ge ett omdöme.

Det här är så annorlunda berättat, och då påminns man som läsare av det där speciella som uppstår när du ställs inför något nytt. Det är så förunderligt bra, bara, och du blir påmind om Duras ord vad läsningen leder fram till. Det går inte att förmedla ditt intryck, och jag vet bara att jag aldrig kommer att glömma Asle och Alida. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/11 2015)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar