att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 feb. 2017

Subjekt Södergran. Om jagen i Edith Södergrans poesi, [red] Elisabeth Hästbacka, Anders E. Johansson, Anders S. Johansson, Makadam


Att det är ”Dagen svalnar …” som varit den centrala Edith Södergran-dikten märks inte minst i det antal mer eller mindre utförliga (mer eller mindre fantasifulla) tolkningar den utsatts för genom åren. Att förhållandena håller på att ändras, till fördel för den ännu djärvare ”Vierge moderne”, blir uppenbart med en ny antologi som är resultatet av ett samarbete mellan Mittuniversitetet och Umeå universitet. Subjekt Södergran tar avstamp i just ”Vierge moderne”, och låter tio litteraturvetare komma till tals med detta jag som skrivs fram i den dikten och i ett par andra.

Ännu en bok om Södergran, alltså, en poet som håller på att bli den mest omskrivna, i vida högre grad än Stagnelius och Ekelöf, de enda som på något sätt matchar hennes dikter. Tycker jag, medveten om att andra inte är lika imponerade av henne – något ett av bidragen framhåller väldigt markant.


”Vierge moderne” är en sensationell dikt, inte bara för svenskt vidkommande. Är det ens en dikt? Med risk för en löjeväckande parafras: ”Den är ingen dikt, den är en ramsa, fjorton kaxigt förhäxande anaforer … ” Farhågorna att det skulle bli monotont med tio allt för likartade tolkningar sopas raskt undan.

Förordet markerar att begreppet ”subjekt” är trefaldigt i detta fall. Det syftar på diktjaget, på Edith Södergran, samt på hennes dikter. Därför blir titeln en trippelexponering över sitt ämne, eller snarare sina ämnen: en undersökning av hur Södergran konstituerar sitt jag, eller återigen, kanske hellre ”sina jag”. Så som dikten visar är jaget pluralistiskt. Dess frigörande egenskaper anbelangar inte ett jag utan flera jag.  

En av de starkaste läsningarna som gjorts av Södergran är Ebba Witt-Brattströms, i den nu tjugo år gamla boken Ediths jag. Witt-Brattström menar att Södergran just skapar sitt jag, i en medveten handling, bland annat i dialog med andra modernistiska författare och filosofer. En lockande tanke. Problemet är att det förblir en önskedröm, om man dröjer vid en dikt som ”Vierge moderne”. De många utsagorna är lite för bra för att vara sanna, lite för abstrakta för att kunna förankras i en autentisk verklighet. Något Maria Jönsson är inne på med sin tolkning av dikterna som lika mycket performativa som besvärjande.  

Elisabeth Hästbacka gör en delvis grammatisk läsning av dikten, och jämför med dikten ”Gud”, vars tolv anaforer ger en bra klangbotten, skickligt hopvävda av poeten. Även Anders E. Johansson använder den dikten i sin analys, efter att ha snurrat in sig i Agambens teorier om identitet. Fast hon gör en märklig slutsats att dikten skulle tilltala främst kvinnor, i synnerhet när den så emfatiskt avsäger sig könsstereotyper. Hästbacka menar annars också att dikten angår och pekar ut ett oss – ett vi – ett du, att Södergrans ”jag” är inkluderande och uppmuntrande.   

Vidare gör Ragnar Haake en skarp iakttagelse kring diktjagets expanderande egenskaper. Där kan en läsare fylla i vad som helst, i en dikt som aldrig slutar röra på sig i sina definitioner. Dikten uppvaktar läsarens medskapande. Tyvärr trasslar Haake in sig i teorier om subjektet, men får hjälp av Althussers politiska analys. Det är ju mycket riktigt samhället som styr över subjektet. Samhällets strukturer avgör vårt handlingsutrymme, och som bekant var det för den biografiska Edith Södergran begränsat. Är det långsökt att läsa dikten kompensatorisk, att de olika utsagorna blir vädjanden mot de stränga villkoren? Hopplöst insnärjd i samhällsnätet skriver hon att hon själv är ”ett nät för alla glupska fiskar”. Ville hon inte hellre vara fisk? Spännande nog kan man tyda diktjaget både som kyskt oföretagsam som erotiskt förslagen.

Anders S. Johansson gör som han brukar, lutar sig mot Adorno, och hamnar i ett abstrakt resonemang som först mot slutet når fram till några viktiga insikter som kan gälla som direktiv till all poesiläsning, när han slår fast att ”Vierge moderne” inte kan läsas som vare sig ohjälpligt fast i sin tid eller som en bruksanvisning till nutida problem: ”Bägge alternativen innebär att det andra – det underliga, svaga, ofria, motsägelsefulla, inkommensurabla, främmande, öppna, gåtfulla – skjuts åt sidan som något ovidkommande. Och det är detta främlingskap som gör dikten, och som dikten gör: ställer oss inför det vi är men inte förfogar över, inte förstår.”

I Gustav Borsgårds läsning förekommer referenser till Silvana Imams texter. Borsgård tar spjärn mot John Swedenmarks essä om sånglyrik i 10-TAL (#20 2015). Här finns återigen anspelningar på hur frihetsbehovet ökar för den kvinnliga författaren, när identiteten har kapats och låsts av ett patriarkat. Maria Jönsson gör också jämförelsen mellan Södergran och Imam, samt en längre rad popartister, allt från Eva Dahlgren till The Latin Kings. Kuriöst nog utmynnar hon i ett resonemang kring Björn Ranelids jag, och då undrar jag om vi inte har kommit lite väl långt från ämnet. Även om en renodlat stilistisk analys av Södergrans dikt saknas i den här antologin finns ansatser här och där, som när Borsgård åtminstone nämner de tre punkter som avslutar dikten, som ett sätt för läsaren att ta vid, att skriva vidare …

Liksom Borsgård har Erika Skilströms forskningsområde ett mindre konventionellt litteraturvetenskapligt perspektiv. Hennes bidrag hör till bokens mest intressanta och givande, även om jag långt ifrån delar alla hennes slutsatser. Hennes infallsvinkel eller utgångspunkt är ovanlig – hon har forskat bland annat om hur Statens Offentliga Utredningar skildrar våldtäkter. Här gör hon en stark, bitvis tendentiös läsning av Södergran. Ett problem med att ta in Sofia Rapp Johanssons bok Silverfisken i en jämförelse är att den är så starkt sammanbunden med författarens biografi. Det blir orättvist, och andra författare kan inte mäta sig med det privata ödet. Därför kan jag instämma i slutsatsen att Södergran är för balanserad och för poserande, även om det i så fall måste gälla alla andra poeter som inte delar Rapp Johanssons erfarenheter. Att hävda ett poserande drag behöver inte heller vara något negativt, något Jenny Jarlsdotter Wikström visar i sin känsliga text om Södergran som fotograf, där selfiesen var ett dominerande motiv.  

Det finns mycket gott att säga om de olika bidragen, speciellt att de ingår i ett sammanhang som ger ett så brett intryck. Fast det kunde väl ha nämnts att  just den här dikten väl allmänt är sedd som en demonstration av Södergrans väldokumenterade fascination av Almqvists Drottningens juvelsmycke. Södergrans jag är lika retfullt gäckande som Tintomara. Det kunde också vara givande att läsa Södergran intill några dikter av Emily Dickinson, som den här:

                      I dwell in Possibility –
                      A fairer House than Prose –
                      More numerous of Windows –
                      Superior – for Doors –

                      Of Chambers as the Cedars –
                      Impregnable of Eye –
                      And for an Everlasting Roof
                      The Gambrels of the Sky –

                      Of Visitors – the fairest –
                      For Occupation – This –
                      The spreading wide my narrow Hands
                      To gather Paradise –

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar