Att lämna sitt hus, Jerker Sagfors, it-lit

I de dystra stunderna tänker jag att Ray Bradburys dystopi Fahrenheit 451 beskriver ett redan passerat stadium i människans utveckling. Det krävs inte längre brandmän som skickas ut för att sätta böcker i brand, eftersom vi har valt bort läsningen. I hemmen finns annat i bokhyllorna: porslinskatter, yoga-broschyrer, hudkrämer … Alltså vann staten, och politikerna kan fortsätta vada i sina mediokra icke-beslut utan att stöta på kritik. Vi har fått ett samhälle utan dissidenter.

 

För vad är reaktionen på politikernas vägran att ta itu med klimatförändringar? Ständiga attacker mot Greta Thunberg. Det är en pinsam tystnad som har ansatt den västerländska medelklassen, nu när den har ängslats i pandemins limbo som förbjudit dem att flyga till Thailand.

 

Tystnad är också temat för Jerker Sagfors nya diktbok Att lämna sitt hus. Sagfors debuterade på lilla förlaget Monolit, och gav ut De döda kommer från Karelen på Wahlströms & Widstrand 2015. Eftersom våra större förlag ger ut allt mindre poesi utkommer hans nya bok på det mindre förlaget it-lit, och det är en minst sagt välkommen och välbehövlig återkomst för den här poeten, som under en längre tid också har engagerat sig i Trollhättans poesifestival.

 

Han fortsätter här skriva en eko-poesi av kritiskt snitt, men har skruvat upp temperaturen på sitt j’accuse. Det är uppenbart så att det är poeterna som bryr sig: så var det för sex år sedan, och så är det fortfarande. Visst, Jens Liljestrands undergångsroman Även om allt tar slut har fått mycket uppmärksamhet, men poeterna förtjänar också en släng av den massmediala sleven (hallå, tv-programmet Babel!).

 

Sagfors ambition är att visa hur vi har fjärmat oss från naturen. Likt Greta Thunberg är han oroad över föräldragenerationens svek gentemot barnen. Det är, för att tala truismernas klarspråk, barnen som ärver planeten. Trist att de får ett så skadeskjutet klot att förvalta, men men, vi hade annat för oss, så kallat viktigare saker, hum hum, skjuta upp miljardärer i rymden, utveckla klimatvänligare teknik, hum hum … Här är allt ändå förbundet: vår tid är beroende av tidigare tiders insatser, och framtiden kommer att vara beroende av våra insatser – och våra icke-insatser.

 

Vi har, med Sagfors uttryckliga bild, lämnat vårt hus. Eller, vi står i begrepp att göra det. I dikt efter dikt, som bildar länkar i en starkt sammanhållen kedja, uttrycks denna rörelse bort från det trygga mot en allt otryggare framtid, med huset som enkel bild för civilisationen. Boken bildar en enhetlig klagosång: ”Om nätterna drömmer du om natur utan natur. / På dagarna slår drömmen in.”

 

Som intro fungerar Bibelns historia om Abraham som av Gud tvingas offra sin son Isak, och det är inte svårt att se kopplingen till vår generations – min generation, jag är i princip jämnårig med Sagfors – svek mot de yngre. Det är ju vi som har ägnat oss åt tanklös miljöhedonism, kört sönder planeten med charterresor och plastförpackningar och vidriga utsläpp i allmänhet. Vi har gjort det Abraham gjorde: offrat barnen.

 

Nu har det gått för långt, och det finns ingen återvändo. Vår respekt för naturen har upphört. Vi kan inte låtsas vara förvånade, eftersom tecknen har varit synliga. Hur länge? Det är femton år sedan Al Gore gjorde filmen En obekväm sanning. Det är nästa år sextio år sedan Rachel Carson skrev Tyst vår. I stället har vi valt frivillig ignorans och permanent glömska. Av bekvämlighet. Människorna i Sagfors dikter följs av fåglar, och det är bränder och översvämningar som dikterar villkoren när Europa ska dra sina sista suckar.

 

Nu ska barnen växa upp, och Sagfors skriver osentimentalt om deras färd mot att bli exakt som sina föräldrar. Här saknas hopp, här saknas också ursäkter. Det vi erbjuds är låtsassysslor och skenmanövrar, för att upprätthålla en falsk trygghet. Sagfors vision är mörk, närmar sig skräckens troper:

 

Mörkret har blekts en aning,

kan aldrig återgå till sitt kompakta urpsrung.

 

[…]

 

Skogarna förvaltar en religion utan någon gud.

Att önska en gud där;

det vore att sockra honung.

Med sackarin.

 

Här blir naturen en tyst motspelare, inget tempel, ingen panteistisk önskedröm. Romantikens besjälade natur är helt enkelt uträknad. Så lätt det var för Kellgren att väcka liv i den döda naturen i dikten ”Den nya skapelsen”: det räckte med att han fick se en snygg tjej så kom allt till liv för honom. Nu krävs det mer än så. Likaså Lindegrens bekanta formel att det alltid finns någonstans där vi kan vara tillsammans. Nä, invänder Sagfors lite surt: ”Någonstans inom oss / finns en plats / där vi aldrig kan vara tillsammans.”

 

Vi saknar umgängesrätt med naturen, enligt Sagfors. Hans dikt är rakt på sak, så direkt att den omöjligt kan misstolkas. Det är en dikt som till och med ovana läsare kan tillägna sig (hallå, riksdagspolitiker!). Syftet finns i denna direkthet. Det här ska vi läsa och ta med oss, att vi kunde ha gjort bättre. Naturens tystnad är inte samtycke. Åsikterna sår förtvivlan – ack att jorden måste vara så bördig!